Vad gör årets vinnare av Kasper Salin-priset med sin betraktare? Om det kan forsärlan ge besked. Hon umgås nämligen med Ryaverket på Hisingen. Så angående forsärlans val av högtidsdräkt, en skimrande påfågelklänning, kan vi knappast ha något emot.

Vad lyssnar jag efter hos skatan? Hennes färger gnisslar och skär i öronen. Blå, grön, svart och vit knuffas hit och dit. Mot trumhinnan. Och innan man vet ljudet av är hon borta.

Medljud?

När jag träder in på scenen står hon redan vakt vid rönnbärsträdet. Att vi har mycket att vinna på att samarbeta är en självklarhet för de flesta. Den kunskapen gäller emellertid inte för posteringen vid Spåntorget. Frukterna som dinglar i det sotfärgade grenverket är hennes.

En stund senare medan blå duvor, svarta trastar och gula mesar återigen flyr med ”Den ursinniga” över sina skuldror tänker jag på komikern Alan Davies entusiasm inför en snörstump. Davies medverkar och ledsagar i den brittiska vetenskapsfilmen ”Hur långt är snöret” (2009) som visades i SVT 2 under onsdagen den 24 november. Programmet handlar om kvantmekanikens fascinerande värld. Grundläggande filosofiska frågor diskuteras av fysiker och matematiker på ett kreativt och okonventionellt sätt. Och de lyckas med den unika bedriften att få det svårbegripliga att se enkelt ut. Det är verkligen häpnadsväckande vad människan kan säga om en liten bit snöre.

Färdas sedan hemåt medan den gråvita himlen ligger utspilld på marken. Sångsvanar driver förbi över staden. Och jag undrar vad fysikern Erwin Schrödinger skulle ge för svar inför frågeställningen:

Hur lång är dubbeltrastens vingar?

Plötsligt kan glädjen uppenbara sig. Vid den mörka brunnskanten sitter orsaken. Anar hon dödens närhet? Det är kallt. Världen är grå och jag fryser om näsan. Detta är en ovanlig buskskvätta, tänker jag. Hon borde vid denna tid på året befinna sig vid de tropiska delarna av Afrika. Beslutsam dröjer hon sig kvar. Det är så. Ingenting kan ändra det. Tillsammans längtar vi efter sommarbrisen den där Domsöndagen vid Eklanda.

Att besöka Älvsborgsgatan, särskilt under senhösten och vintern, har sina fördelar eftersom adressen tar med åskådaren på en resa till hjärtat av turkduvans dag- och nattkvarter i Göteborg. Man måste dock vara försiktig. Duvan hyser två egenskaper. Dels så röjer hon villigt sin existens i trädkronorna, vid hustaken eller på marken. Dels släpper hon aldrig betraktaren inpå livet. Dessa två karaktärsdrag har den lilla fågeln gemensamt med många människor jag känner.

Om man skall bli gammal i november borde man hälla vodka i morgonkaffet. Väderleksrapportens spådomar har ännu en gång slagit in. Sålunda knaprade jag på ett rött äpple och tänkte på den finska konstnären Elina Merenmies och hennes enastående bilder när jag till min förvåning lade märke till en mandarinand vid Klippan. Ingen vanlig fågelgestalt. Vackrare än någonsin äro de förlupna. Och de grå dagarna.

I den fängslande boken ”Tokstollen och andra idéhistorier” (1995) skriver författaren och idéhistorikern Ronny Ambjörnsson bland annat om gesternas geografi. Till exempel kan inte en italienare tala utan yviga hand- och kroppsrörelser. Och dessa kraftfulla åtbörder tycks avta ju längre norrut man bor i Europa. Orsaken till det meddelar Ambjörnsson är att gesternas geografi även rymmer ett uppfostringsprogram.

”Den västerländska människan har alltsedan renässansen genomgått en uppfostran mot en alltmer effektiv kontroll av kroppens språk. Det är inte på grund av ett trögare temperament som de nordiska folken gestikulerar mindre, det är därför att uppfostran här har varit så mycket mer framgångsrik.”

Ambjörnsson fortsätter:

”Vad spelar till exempel religionen för roll? De gestikulerande kulturerna är nästan alla katolska. Protestanterna tycks ha varit mer avoga mot gester eller också har kampanjen mot gester av andra skäl lyckats bättre i protestantiska länder.”

Man kan i detta sammanhang fundera på om det finns en gesternas geografi hos fåglar? Det vill säga om en svensk rödhake är mer stillsam och tuktad än sin italienske frände? Känner en vag oro att den typen av frågor hyser en stark politisk sprängkraft i dessa dagar.

Andlös ligger dagen i grå regnbyar. Befarar i plötslig skräck att november saknar centrum. Det spelar ingen roll att gärdsmygens – ”den som smyger ut och in i håligheter” – smattrande försöker antända den inre solen. Werner Aspenström ”Ont glöms för annat” tröstar icke.

”Snart kväll,

snart glömt,

snart svalor,

och vara fotbollsdomare

åt barn i månskenströjor.”

November. Snön faller äntligt medan den sidengrå svansen hastar förbi. Den vackra fågeln har en röst som utan tvivel är sammanfogad med kyla och snö. Tänker i stunden på några rader av poeten Tomas Tranströmer.

”Kraftledningarna

spända i köldens rike

norr om all musik.”