Maj månad är snart förbi. Det har varit händelserika och intensiva dagar. Att försöka summera känns både högtidligt och vemodigt på något vis. Här på bloggen försöker jag ha en så publik hållning som det är möjligt. Alltför personliga tankar hamnar i dagboken. Att skriva för hand och känna papprets och pennans motstånd är nuförtiden en forntida syssla. Till och med mossigt. Men den motigheten, den speciella trögheten är nödvändig att behålla, ja till och med livsnödvändigt.

Vad vore vi utan den? Dessvärre når den digitala världen och det digitala fotografiet aldrig den bekantskapen med verkligheten. För att citera Sally Mann ”Det digitala fotografiet luktar inte”. Med det personliga tillägget; smakar inte, känns inte och hörs inte. Om hundra år, måhända, inte synlig heller.

Vädret förefaller i alla fall bestämt sig. Sol garanteras den närmaste tiden och jag kisar i det skarpa ljuset. Under tiden snickrar och murar svalorna, förhoppningsvis kommer det aldrig vara ett mossigt arbete, eller ligga på rygg i gräset och lyssna på Sigur Rós.

https://www.youtube.com/watch?v=tHabcP2CcGw

Försommar i Ersdalen på Hönö.

Härmsångare och grå flugsnapparen svalkar sig i ekskogens dunkel. Vid strandlinjen flyger en bekant röst upp mot himlen. En rödstrupig piplärka? Den vackra piplärkan är ovanlig under våren.

Tvivlet borrar sig in.

Vi beslutar oss. Jag och mina bägge söner att följa lärkan i spåren. Ljuset bländar och lillpojken tappar intresset för smygjakt. Pekar istället på ett flygplan.

Storpojken pratar om TV-serien Den vita stenen och undrar samtidigt varför spindlar gillar dammråttor.

Då händer det. Den lilla fågeln kliver fram ur gräset. Det är ju en rödstrupig piplärka! Ropar jag högt.

Hur många glassar får vi nu pappa? frågar storpojken nyfiket. Lillpojken pekar på en trollslända. Guldgul och röd.

Besöker Hönö. En rödstrupig sångare har upptäckts vid Slingan som ligger ett stenkast från bron över till Fotö. Lyckligtvis får jag både se och höra den fint. Fyndet är det första i Göteborgs rapportområde.

Varm majkväll. Bivråkar sträcker in från havet och dröjer sig kvar en stund över vårt hus. I samma ögonblick som de afrikanska medborgarna cirkulerar däruppe tänker jag på nyss lidna helg. Under lördagen, tidigt på morgonen, upptäckte jag en videfuks vid Torslandaviken, en fjärilsart som aldrig setts tidigare i Bohuslän. Enligt Nationalnyckeln påträffades videfuks i Sverige framförallt under åren 1954-65. Uppträdandet då och under senare tid har varit i sydöstra delen av vårt land. Arten är mycket lik körsbärsfuks men en bland flera särskiljande karaktärer är att videfuks har ljusa ben medan körbärsfuks har mörka ben.

En stund senare, samma morgon, hittas en sandtärna i Göteborgs norra skärgård, närmare bestämt vid ön Hyppeln. Den sällsynta fågeln ses också på Hönö, innan den går upp i rök. Några timmar senare, vid lunchtid, återfinns den under några minuter på Stora Amundön som ligger i södra skärgården. Därefter försvinner den igen och antas vara förlorad. Men då händer det oväntade igen. Just när schlagerfestivalen i TV:n sparkar igång dyker den sällsamma tärnan upp vid Torslandaviken, blott några hundra meter från den plats där en rödbrun liten fjäril inte visste vad den hade ställt till med.

Vid Trädet på Hisingen hittar jag en hona ängshök som tar sig viktlöst fram i den varma luften. Magiskt! Ängshök är mycket sällsynt i Göteborgsområdet.

Vilka saker skulle de flesta människor rädda ur sitt hem vid en brand? Läste någonstans att fotografier har högsta prioritet. Men vilka? Själv skulle jag strunta i alla bilder på djur och växter och den ändlösa raden av landskapsbilder. När allt, så att säga, ställs på sin spets skulle dessa motiv vara mig likgiltiga. Så är det. Däremot skulle det vara en katastrof om fotografier på min familj, mina syskon, föräldrar och vänner skulle gå upp i rök. Vill gärna tro att denna typ av fotografiska minnen skulle nog de flesta människor välja. Naturfotografiet väger med andra ord lätt. Mycket lätt. Den slutsatsen känns underlig, nästan bisarr när jag i dag fotograferar hussvalor vid Torslandaviken. De fotografiska ögonblicken med naturen känns ju alltid så angelägna. Till och med djupt meningsfulla. Är det blott för stunden?

Vassen lät som grus och knarrande vinterpjäxor. Upphovet till musiken var en trastsångare som jag upptäckte idag vid Torslandaviken. Först såg vi varandra på litet längre avstånd. Sen ställde jag mig på en kulle och såg den tyst gunga upp och ned på ett strå. Strax därpå började den sjunga och tycktes av bara farten underhålla sig själv en liten stund. Dessvärre lyckades jag inte få den på bild, dock en ljudinspelning. Senare under dagen klarade emellertid en annan fotograf uppgiften (se bilder på artportalen.se).

Värmen här. Anlände igår. Då tittade jag på gulärlor. Länge. Nu däremot tittar jag upp mot himlen.

Ibland mot marken.

Vid en liten damm på Torslanda golfbana ser jag en sävsångare. En kort stund sitter den på golfgräset.

Näpen i det platta landskapet.

Denna ljumma majmorgon ser jag också ett gäng dvärgmåsar och en räv som lojt lunkar med öronen på tå.

Fridfull väderlek får man inte kasta bort. Så tänkte nog George Leigh Mallory och Andrew Irvine när de skulle bestiga Mount Everest 1924. Under gårdagen läste jag Everest (2012) av Lotta Lotass. Boken handlar om de brittiska klättrarna Mallory och Irvine som förolyckas på det mytomspunna berget. Lång senare, första maj 1999, hittas Mallorys döda kropp. Helt bevarad av kylan. Irvine saknas alltjämt. Spårlöst borta.

Denna närvarande och vackra majmorgon besöker jag Torslandaviken. Ledsagad av både små- och storspovar.

Deras tid nu.

Som C. Geoffrey Bruce säger i Everest; ”Allt är detsamma, likafullt förändrat.”

Det är bäst att man håller tyst. Ladusvalorna pratar. Har möte. Om vad vete katten. Som sagt bäst att vara tyst. Som en mus. Annars har molnen bråttom idag. Och vid Torslandaviken möter jag årets första tornseglare. Och nordlig gulärla. Och törnsångare. Och näktergal.

Stilla morgon vid Torslanda golfbana. En ringtrast smyger i det gröna. Det finklippta gräset är nog ekologiskt godkänt. Ändå larmar två göktytor. Då tänker jag plötsligt på gränser. Hudnära gränser som bränner som nässlor. I måndags lyssnade jag på Obs i P1 där Gunilla Linn Persson talade om de ”Knallröda” som inte kan försvara sig. Återigen blir den norske filosofen Harald Ofstads bok Vårt förakt för svaghet (1972, 1979 och 2012) levande och nära. Sådär brännande hudnära. Som nässlor.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5517981

http://karnevalforlag.se/bocker/vart-forakt-for-svaghet