Tidig förmiddag. En skata brister ut i skratt. Vem vet vad det betyder i ett hörn av Hisingen. Men bland rostiga föremål och trasiga mackapärer smyger jag i alla fall på tå. Den speciella platsen ber om försiktighet eftersom den hyser en grupp svarta rödstjärtar.

Så plötsligt, i samma stund som månen trillar ned bland träden, rökpuffar jorden ut de skygga varelserna. Och jag blir stående i luften.

Ännu en gång besökte den svarta rödstjärten vår trädgård. Till råga på allt var det idag två på samma gång. De mystiska fåglarna verkade besitta superkrafter, en övernaturlig förmåga att teleportera sig själva likt Nightcrawler i X-Men.

För övrigt stod aspen och björken i lågor, lyste för tusentals trastar som uppfyllde varje ledig plats i tillvaron. Där fanns avresan med ett inneslutet åter.

Jag är blödig. Erkänner utan omsvep att mitt hjärta brister när fyra havsörnar och en pilgrimsfalk jagar livet ur en skärfläcka. Denna dramatiska händelse ägde rum den 12 oktober på Öland och finns återgiven i ord och bild på Svalan (webbsida för rapportering av fåglar).

När jag såg den gripande bilden och tog del av det tragiska händelseförloppet tänkte jag samtidigt på den mexikanske filmfotografen Rodrigo Prieto. Han skulle, antar jag, tycka mycket om Gunnar Steinholtz bild på Svalan. Filmer som Prietos har medverkat, där hans fotografiska egenart och speciella lyster påträffas är Babel, Brokeback mountain, 21 gram och Frida.

Strax lunch. Då sällskapar Feist och albumet The Reminder.

Höstanemonen i vår trädgård lyser egendomligt starkt idag. Kan orsaken vara att bloggen Omvägar fyller ett år?

Efternamnet låter uppdiktat. Förnamnet tillhör den som tvivlar. Årets Nobelpris i litteratur tilldelades Tomas Tranströmer. Jag har läst honom länge, sen tidiga tonåren, och kommer förhoppningsvis att läsa honom långt in i ålderdomen.

I mörkret mullrar nu höststormen. Jag sitter ensam och lyssnar på albumet The Greatest av Cat Power. Och ur Tranströmers Mörkerseende (1970) läser jag högt dikten ”Andrum juli”.

”Den som ligger på rygg under de höga träden är också däruppe. Han rännilar sig ut i tusentals kvistar, gungar fram och tillbaka, sitter i en katapultstol som går loss i ultrarapid.

Den som står nere vid bryggorna kisar mot vattnen. Bryggorna åldras fortare än människor. De har silvergrått virke och stenar i magen. Det bländande ljuset slår ända in.

Den som färdas hela dagen i öppen båt över de glittrande fjärdarna ska somna till sist inne i en blå lampa medan öarna kryper som stora nattfjärilar över glaset.”

Måndag. Dimma. Ett inkapslat landskap som troligtvis hade fått Andrej Tarkovskij lust till ”att skulptera i tid”. För egen del vill minnet forma och erinra gårdagens besök till ön Hyppeln.

Söndagens värld var bland annat knuten till ett sällsamt möte med en taigasångare. Den vackra fågelns närvaro lockade fram inre bilder, fantasier om den ryska skogen, de ändlösa bergen och de ljusa ängarnas existens.

Nu en stilla stund från arbetets brus. Lyssnar på Beth Orton och albumet Comfort of strangers.