Morgondimma. Förmiddagssol. Eftermiddagsdimma och eftermiddagssol. Och slutligen kvällsdimma. Och knappt någon vindpust på hela dagen. Så blev oktober månads sista kalenderdag.

I Torslandaviken, på ett nypon, vilade en amiral. Kanske blev det årets sista kalenderdag för dagfjärilar.

Amiral och nypon, Torslandaviken den 31 oktober 2022.

Om några meteorologer, av en händelse, befunnit sig på kurs idag för att studera olika vädertyper på Hisingen, så kan de inte för allt smör i Småland kräva kursavgiften tillbaka. Med råge fick de autentisk direktkontakt med väderbegrepp som vindstilla, svag bris, styv kuling, dis, växlande molnighet, duggregn, ösregn, grå himmel, blå himmel, åska, blixtar och lite hagelstorm.

Om de tjugofem fågelskådare, som av en händelse, också befann sig på Hisingen, närmare bestämt i Torslandaviken för att studera olika typer av fåglar, vill ha kursavgiften tillbaka, så kan man förstå dem.

Vi kämpade på. Vi fågelskådare alltså. För allt sålt smör i Småland fick vi ändå se bland annat sexton berglärkor, några tusen ringduvor och en bunt dvärg- och enkelbeckasiner. Samt en och annan forsärla och ett gäng vinterhämplingar. Och svartmes, sånglärka och smådopping förstås.

Tack allesammans som var med på exkursionen idag i Torslandaviken, ett arrangemang av Göteborgs ornitologiska förening.

Väderstreck är bra att kunna. Man bör kunna ta ut en kompassriktning, sa alltid min gamla gymnastiklärare på högstadiet. På den tiden var all kroppsaktivitet, med eller utan boll, en slags orientering i livet. Så var det förr i världen.

Söndagen den 9 oktober, efter en kort och hälsosam cykeltur från min bostad, befann jag mig på Torslanda golfbana, en dellokal till Torslandaviken. Solen hade nyss gått upp i öster och det var vindstilla. På golfbanan födosökte sånglärkor, ängspiplärkor och en och annan sävsparv. Och två sädesärlor som bråkade med varandra ovanför en vattensamling med kaveldun och förlorade golfbollar.

Sädesärlorna landade så småningom i gräset vid vattensamlingen och till min stora förvåning noterade jag att den ena ärlan sannolikt var en citronärla, en årsunge. Men jag var osäker, ambivalent om artbestämningen även när jag informerade om fågeln på det lokala fågellarmsystemet BAND för Göteborgsområdet.

Allteftersom andra skådare anlände till golfbanan och tittade på ärlan, började förslag dyka upp om det eventuellt kunde vara en östlig gulärla, en fjärran gäst från östra delen av Asien.

Till vår hjälp i bestämningen spelades ärlans olika läten in och analyserades i sonogram. Dessutom togs en ändlös ström av bilder, livliga diskussioner skådare sinsemellan samt ett och annat telefonsamtal till experter inom det taxonomiskt komplicerade området för gulärlor. Bestämningen började till slut få konturer om att det mycket sannolikt var en östlig gulärla, endast sedd några få gånger i Sverige.

Väderstreck är bra att kunna. Gulärlor är också bra att kunna. Framför allt bör man kunna ta ut en östlig kompassriktning när det gäller gulärlornas besvärliga taxonomi. Ja, så är det nu för tiden, en slags modern orientering inom fågelskådningens spännande värld.

I växelvis hagel och regn, både vågrätt och lodrätt, navigerar en rördrom mellan bussvädersmolnen ovanför Torslandaviken.

Tänk att man en blöt och kall och otrivsam första oktober ändå kan se en rördrom, en berglärka och en ringtrast. Och några skedänder i en trång och oansenlig damm på en golfbana.

Fågelskådning är fantastiskt.