Avståndet till rödhaken var cirka en halv meter. Den rörde sig långsamt och tyst samtidigt som en genomträngande isig vind förlamade och på samma gång brände i mitt ansikte och i mina händer. Rödhaken hade inte tid att ängslas över min närvaro, den behövde mat för att hålla liv i lågan som ännu brann därinunder fjäderdräkten.

En yngre havsörn svepte över huset under förmiddagen och vid lunchtid flög en morkulla hastigt upp från vattenkanalen som är belägen vid vägbommen in till Skeppstadsholmen.

Februaris sista dag var solig på Hisingen. Minus 11 grader och tidvis hård nordostlig vind.

Rödhake.

Morkulla vid Skeppstadsholmen.

Kallt, snöfattigt och blåsigt på Hisingen. Havsvikarna ligger och temperaturen väntas i natt krypa ned till minus 15 grader, dessutom skall det blåsa en hård och tidvis byig nordostlig vind.

Det blir en lång natt för berglärkorna i Torslandaviken.

Februari går alltså mot sitt slut som en djupfryst månad och enligt prognosen förväntas inledningen på mars vara lika infrusen och bister.

Ett litet hörn av Karholmsdammen.

Snön yr och förstärker klippornas färger och former. Skönheten visar förbarmande i bister väderlek. Är smått tokig i vinterklippor vid havet, de får mig att känna längtan att måla akvarell igen. Flera år sen sist. Kameran förmår inte räcka till, den når aldrig riktigt fram. Tingen, djuren, växterna, träden, landskapen, ja allt förblir litet på avstånd, nästan obekant, som främlingar genom linsen.

Att måla däremot, det är som att komma hem.

Is och klippor, Sandvik.

Pudersnö efter några dagars kyla på barmark. Isen börjar lägga sig under en gråvit himmel. En ensam gärdsmyg eller jordsmulan som jag tycker om att kalla den, pilar snabbt som en bevingad mus mellan de frusna stenblocken.

Nio hägrar sveper storvingat över viken.

Det är samernas nationaldag.

Gärdsmyg (jordsmulan), Sandvik.

Sandviks småbåtshamn (norra delen) med Skeppstadsholmen i bakgrunden. Lite längre bort i bild ligger Hjärtholmen. Vindkraftverket i horisonten står på Risholmsudden.

Vinterklippor hemma i Sandvik.

Halvklart till mulet med tidvis gles yrsnö. Minus fem grader och en frisk nordlig vind. I Torslandaviken ett pratsamt sällskap i bladvassens skyddande snårskog. Det var skäggmesar som letade mat i den bistra kylan.

Diskreta knackningar i vasskogen avslöjade en blåmes som försökte hitta övervintrande larver inuti vassens håligheter. Några sångsvanar sjöng vemodigt milt i sina lurar och en morkulla flög hastigt upp från marken från sin dagplats i en gles träddunge.

Ett litet hörn av Karholmsdammen.

Sångsvanar.

Blåmes.

Isigt ljus över Hisingen. Minus fyra grader, barmark och en obarmhärtigt kall och tidvis frisk nordostlig vind. När man rörde sig gnisslade benknotorna för varje steg som en osmord cykelkedja.

Februari är här. Årshjulets kallaste eker. Promenerade till Bulycke som ligger ungefär 1 km norr om Torslandaviken. Märkvärdigt tyst i den vackra tallskogen. Hyste hopp om tofsmes och svartmes och med lite tur en talltita. Men icke. Däremot drog två korpar fram och åter över skogen under flitigt skrockande och klunkande på korpars vis.

På hemvägen svepte en havsörn förbi över Hästholmskanalen vid Torslandaviken. Och hemma i Sandvik satt en ekorre på en gren och liknade en kvarglömd ullvante som någon vänlig själ tagit upp från marken.

Tallskog i Bulycke.

Ekorre, hemma i Sandvik.