EU-projektet GRACE startade i november 2010. Målet är att återskapa och restaurera unika natur- och kulturområden. Besök gärna projektets hemsida.
Nord- och Sydkoster är med i GRACE och vi besökte öarna några dagar under nyss lidna helg. Förutom arkaisk och himmelsk natur fick vi spännande möten med ringtrast, svart rödstjärt, jorduggla och göktyta. Och intill trädens mjuka trängsel ägnade sig sipporna åt blå och vit maskerad.
Regn. Åskan mullrar och arbetsveckan är slut. Musik genomströmmar.
Den hopdrivna snön på den svarta trastens bröst sprakade och blixtrade i eftermiddagssolen. Årets första ringtrast hade äntligen kommit fram till Uppegården i Säve. För den vackra fågeln innebär det en stunds återhämtning och förplägnad, helst mumsig daggmask innan resan går vidare mot Laponia.
För en kort stund slöt jag ögonen och tänkte på den brasilianske konstnären Eduardo Kac och hans ”bio art”. I början av detta sekel skapade Kac i samarbete med några genetiker den fluorescerande kaninen Alba genom att överföra genetiskt material från en manet. På Kac hemsida www.ekac.org. kan man följa hans olika projekt som bland annat handlar om mötet, eller snarare föreningen och sammansmältningen mellan biologi och konst.
Som bekant är Unescos världsarvslista, där Laponia ingår, en garanti för skydd och vård för all framtid. Kan vi i detta sammanhang lita på att exempelvis en ringtrast inte kommer vara fluorescerande om 300 år? Vad betyder egentligen skydd och vård för all framtid?
Besökte Torslandaviken. Den tidiga morgonen var kylig och molnfri. Andedräkten ångade och extremiteterna klagade och gnydde. Några alerta och livliga knölsvanar oroade den stilla vattenspegeln. Och när de gamla, närmast uråldrigt vita plöröserna hade lugnat ned sig, framträdde både oväntat och glädjande, årets första årta.
Vid backsvalekolonin var den svarthakade buskskvättan fortfarande kvar. Som ett brunt mynt, kanske norsktillverkat halvskilling från 2011, svirrade hon sig stundom ner i den ris- och timmerfyllda önskebrunnen.
Backsippan intill vår husvägg såg på den frusna aprilmorgonen med glödande violett blick. Vid Torslandaviken lockades emellertid fantasin till Kap Farväl. Anledningen var årets första stenskvätta. Resväskan föreföll packad för Kalaallit Nunaat.
Mot eftermiddagen en svarthakad buskskvätta vid backsvalekolonin. Och därefter, innanför vår husvägg, Timo Räisänen och albumet The Anatomy of Timo Räisänen och Agnes Obel och albumet Philharmonics.
Allt är vatten. Dagmörker och störtregn innesluter Sandvik. Myrorna i redskapsboden tecknar brunsvarta linjer mot den gråa betongen. Den kinesiske poeten Xi Chuan skriver i ”Myrattack” ur Ansikte och historia (2009).
”Som glödtrådarna i en lampa passar myrans ben perfekt till dess existens. Den främre delen av dess kropp är ljusgul, den bakre delen är brun, full med vätska, som två hopsvetsade vattendroppar.”
Behöver ni hjälp och pedagogisk vägledning om dem vi kallar fåglar? Behöver ni helt enkelt en kunnig och erfaren fågelguide?
Då har ni kommit rätt. Ytterligare information finner ni under rubriken ”Fågelguide”, som ni hittar högst upp på sidorna, intill beskrivningen om denna blogg och om mig.
Det finns en målning av Andrew Wyeth som föreställer en ålderstigen man som med ryggen vänd mot betraktaren ser ut över havet. Han sitter litet ihopkrupen, kanske är det vårvinter, kanske är platsen någonstans vid kusten i delstaten Maine i regionen New England. När jag idag besökte Ugglemossen kom jag plötsligt, av någon oklar anledning, efter mötet med den sällsamma kopparödlan och den vackra lappugglan att tänka på just den bilden av Wyeth.
Omvägen 