Talgoxen sjunger med grön röst mot den grå januaridagen. Samtidigt genomströmmas jag i hörlurarna av Hope There’s Someone av Antony and The Johnsons. Det speciella musikaliska mötet ackompanjeras sedan av Katarina Frostensons dikt ”Tal ur en månad” (2009).

”Underlig, gudomligt tom, bara underlig

i sinnet, sinne sinne sinne. Yrsnö, snöbär.

Röda klockor slår i tysthet. Man kan genomströmmas

denna månad, ingen frågar efter stora mening. Mörker

här, och det går över.”

Helios den medlidsamma låter vänta på sig. Mot en omtöcknad morgonhimmel yr en pilgrimsfalk och den nordatlantiska oscillationen smyger mellan husen. Jag blickar ut över fiskhamnen och tänker på Paul Ricœur. Under gårdagens afton klev jag in i hans värld.  I boken ”Minne, historia, glömska” (2000) riggar Ricœur vad han själv omtalar som sin ”tremastade farkost” där han vill nå en förståelse om förmågan att kunna minnas. Vad är det som blir ihågkommet? Vem är det som minns?

”Jag är alltjämt oroad av anblicken av alltför mycket minne på det ena hållet och alltför mycket glömska på det andra, för att inte tala om inflytande från allmänna minneshögtider och missbruk av minne och av glömska. Idén om en det rättmättiga minnets politik är följaktligen ett av mina teman på samhällsområdet”.

Minnets politik, vad innebär det till exempel inom det ornitologiska verksamhetsfältet? Någon begåvad och uthållig författare borde skriva dess idéhistoria. Kanske har det redan genomförts?

Vi, min äldste son och jag, hade nätt och jämnt anlänt till fiskhamnen då en havsörn plötsligt spred panik hos allt levande. Måste den som injagar fruktan också tänka skräcktankar? Med darriga ben förflyttade vi oss sedan till Klippan. Den vackra mandarinanden hade nu fått sällskap av sin tvillingsyster. Lekte de olika som barn?