Landskapet är helgat idag för sax, mjöl, järn och liturgiska ritualer. Den 24 februari ger Mattias beskydd åt skräddare, bagare, smeder och djäknar. Inom min världsliga sfär bidrar PJ Harvey, We float, med musikaliskt värn.

Tidigare, i det svaga gryningsljuset, blixtrade tillvaron i svart och vitt. Bokstavligen fylldes näthinnan, som en bisvärm, av hundratals skator. Då, i ögonblicket, upplevde jag kongruens mellan magiskt och naturligt, någon klyvning existerade inte, les vers donnés och les vers calculés samarbetade vid Torslandaviken.

Knackar frosten ur skorna och under tiden som fötterna vaknar, glider en pilgrimsfalk, ännu rödflammig av morgonsolen, in över Sandvik. Omedelbart, och oväntat öppnas dörren till några rader ur ”Marskland” (1969), av den irländske poeten Seamus Heaney.

”Vi har ingen prärie

som kan skiva en mäktig sol om kvällen-

överallt där ögat får vika

för den inkräktande horisonten,

lockas det av tjärnens

cyklopöga. Vårt oinhägnade land

är ett kärr där jordskorpan spricker

inför solens anblick.”

En dinosaurie hade gått förbi vårt hus. Så när vi, min äldste son och jag, gemensamt utforskade spåren i snön föreslog jag en stegosaurie. Senare under dagen placerar jag bokstäver om vårt möte med jätteödlan. Lyssnar tålmodigt efter toner och språkligt omfång. Känslor omsatta i ord.

Tar en rask promenad under lunchen. En rödhake korsar min väg. Vitfåglar i luften, grå trastar i träden. Därefter in i värmen, en kopp kaffe, några samtal med kollegor. Sedan iväg till lektion, föreläser om utilitarismen och Immanuel Kants pliktetik. Nu i retur till arbetsdatorn, lyssnar på vetenskapsradion som talar om stressande gängliv för korparna. Läser den bifogade artikeln och längtar hem. Strax sportlov.

Undrar om det var en gigantspinosaurus som besökte Sandvik?

Alla barn har hemliga ställen. Min plats var en högrest ek som stod vid vår ladugård. Jag minns det levande trädets stammar, den stora hornkronan där sommarens cumulusmoln rusade förbi. Vandrande på denna jättes axlar, upptäckte jag stigar och stråk, utmarker som endast nötväckan och trädkryparen kände till.

Nu stående vid en annan ek. Doft av bark, förmultnade löv, solgläntor tätnar och försvinner, och inuti en mörk grenbrunn rasslar en kattuggla. Undrar hur många generationer som bebott denna urgröpning? Eken är, inbillar jag mig, en vrå av åldrat ljus, den nedtecknar besynnerliga krumelurer om vår gåtfulla existens.

Fångad vid arbetsdatorn. Morgonljuset dröjer. Bredvid mig sitter Joni Mitchell och sjunger Both Sides Now. Plötsligt övermannas jag av en stark känsla av hemkomst. Trevar efter betydelsen. Långsamt kliver hembygden fram ur minnets skrymsle. Konturer av en blyg sjuåring med röd skolväska möter mig på en grusväg. Maskrosorna blommar vid dikesrenen, en trast sjunger och spelkorten smattrar mot cykelns ekrar. Vad händer inom oss när vi oväntat möter oss själva från en annan tid? Hur mycket kan vi förändras och fortfarande vara densamma? Den skotske filosofen David Hume skriver om företeelsen.

”För min del när jag går djupast in i det som jag kallar mig själv, så snubblar jag alltid på en eller annan förnimmelse, av värme eller kyla, ljus eller skugga, kärlek eller hat, smärta eller njutning. Jag kan aldrig fånga mig själv utan någon förnimmelse och kan aldrig iaktta någonting annat än förnimmelsen.”

Jag håller inte med Hume. Det förblivande jaget – som längtar hem – finns där hela tiden, det lämnar oss aldrig, i synnerhet gråa februaridagar utan nyanser.