Det förblivande jaget
Fångad vid arbetsdatorn. Morgonljuset dröjer. Bredvid mig sitter Joni Mitchell och sjunger Both Sides Now. Plötsligt övermannas jag av en stark känsla av hemkomst. Trevar efter betydelsen. Långsamt kliver hembygden fram ur minnets skrymsle. Konturer av en blyg sjuåring med röd skolväska möter mig på en grusväg. Maskrosorna blommar vid dikesrenen, en trast sjunger och spelkorten smattrar mot cykelns ekrar. Vad händer inom oss när vi oväntat möter oss själva från en annan tid? Hur mycket kan vi förändras och fortfarande vara densamma? Den skotske filosofen David Hume skriver om företeelsen.
”För min del när jag går djupast in i det som jag kallar mig själv, så snubblar jag alltid på en eller annan förnimmelse, av värme eller kyla, ljus eller skugga, kärlek eller hat, smärta eller njutning. Jag kan aldrig fånga mig själv utan någon förnimmelse och kan aldrig iaktta någonting annat än förnimmelsen.”
Jag håller inte med Hume. Det förblivande jaget – som längtar hem – finns där hela tiden, det lämnar oss aldrig, i synnerhet gråa februaridagar utan nyanser.