Alla barn har hemliga ställen. Min plats var en högrest ek som stod vid vår ladugård. Jag minns det levande trädets stammar, den stora hornkronan där sommarens cumulusmoln rusade förbi. Vandrande på denna jättes axlar, upptäckte jag stigar och stråk, utmarker som endast nötväckan och trädkryparen kände till.

Nu stående vid en annan ek. Doft av bark, förmultnade löv, solgläntor tätnar och försvinner, och inuti en mörk grenbrunn rasslar en kattuggla. Undrar hur många generationer som bebott denna urgröpning? Eken är, inbillar jag mig, en vrå av åldrat ljus, den nedtecknar besynnerliga krumelurer om vår gåtfulla existens.