Igår besökte jag Hökälla. Eftermiddagen var glimrande och varm. Och där, som glöd i en kamin, den svarthakade buskskvättan. Hjärtat lyfte. När jag kom hem kunde jag inte låta bli att slå upp några rader ur Susan Sontags briljanta ”Om fotografi” (1981).

”Alla fotografier är ett memento mori. Att ta ett fotografi är att göra sig delaktig i en annan människas (eller tings) dödlighet, sårbarhet, föränderlighet. Just genom att skära ut detta ögonblick och frysa fast det bär alla fotografier vittnesbörd om tidens obevekliga nedsmältning.”

Idag gråväder. Lyssnar på vetenskapsradion som talar om att forskare är på väg att lösa gåtan om evigt liv. ”Genom att tillföra ett enkelt infärgningsmedel, vanligt i biologernas laboratorier, kunde forskarna vid Buck Institutet för åldringsforskning i Kalifornien förlänga livet på sina små nematodmaskar, ”C Elegans”, med mellan 50 och 60 procent, rapporterar Nature.”

Hjärtat landar.

Det blåser från England. Jag borde alltså dricka te och tala om vädret med mina bordsgrannar. Men istället för intressanta ordväxlingar om Beaufort och Camellia sinensis sitter jag försjunken och läser Aase Bergs recension av ”Se blomman” (2011) av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson. Efter genomläsningen besöker jag adlibris.com och beställer boken som Berg omtalar som ”nördigt, men både allmänbildande och civilisationskritiskt”.

Därefter en rask promenad till Wendelsbergsparken. Där trummar den mindre hackspetten ut nyheten om att den har blivit större. Jag drar åt halsduken och följer Morrissey, Irish Blood, English Heart,  in bland träden.

Läser på morgonen Växterna tiger ur diktsamlingen ”Nära ögat” (1996) av Wislawa Szymborska.

”Hos mig har ni namn:

lönn, kardborre och blåsippa,

ljung, enbuske, mistel och förgätmigej,

men jag har inget namn hos er.”

Längre fram under dagen besöker jag en stad av barr. Vinklade skuggor och försåtliga gathörn stöter ihop med den namnlöse och den tretåiga hackspetten.

Vad skall vi samtala om?

Våren dröjde. Men idag, mot himlens vidd, anlände ett löfte som var målmedvetet och glänsande vitt. Det susade in över landskapet, likt en flyktig civilisation, larmade och gjorde sig till.

”De är de himmelska molnen, luffarens skyddshelgon. Från dem har vi fått vår intelligens, vår dialektik och vårt förnuft.”

Orden tillhör Aristofanes. Men tolkningen vill jag tillägna sångsvanen. Aldrig är våren så vacker som det särskilda ögonblick, då hon framträder vid horisonten.

Även på gäststugans tak, vid holken, sitter det ett löfte. Han klipper med vingarna, prålar med strupfjädrarna, musicerar både storspov, sothöna och rosenfink. Författaren, konstnären och fågelkännaren Gunnar Brusewitz skriver i ”Fåglalåt” (1987).

”Mozart köpte en stare som hade lärt sig sjunga melodier och han gjorde noggranna notanteckningar över dessa i en anteckningsbok, men om han utnyttjade staren i musikaliska sammanhang är obekant.”

Våren är inte längre främmande. Promenerar i tankarna, barfota efter morgontidningen.

Vaknade tidigt. Starkt solsken hade listigt och obarmhärtigt nosat upp min plats av sängen. Med huvudet fyllt till brädden av gult slummer, gick jag efter tidningen i brevlådan. Hastigt och oväntat, mitt i ett kyligt landskap, vinglade en blå kärrhök över vårt hustak. Mötet fick mig att tänka på några rader ur ”Jag och Du” (1923) av Martin Buber.

”Detta är konstens eviga ursprung, att levande gestalt träder fram inför en människa och genom henne vill bli till verk. Det är inte någon produkt av den egna själen utan en syn som träder fram för den och vill avvinna den dess skapande kraft.”

Efter frukost, på väg till arbetet, besöker jag Gullbergskajen. Och där, inhägnad av stål, trä och betong får årets första silltrut syn på mig.

Det blir en fin dag.

Ett ovanligt tätt snöfall äger rum under min sedvanliga lunchpromenad. För några ögonblick vinglar jag kors och tvärs i det vita. Förblindad blir jag stående, blickstilla inuti en gigantisk och väldig Helge von Koch fraktal. Jag faller hjälplöst ned i en evig störtskur av självlikformiga snöflingor.

Då, på insidan av bröstkorgen, fastkopplad med den röda knutna handen som pumpar omkring livet i min kropp, viskar P J Harvey, Bitter Branches.

Då, plötsligt bilder från en återkommande nattlig dröm – Jag lutar emot ett träd och som bröd i vatten smulas det sönder under min kropp. Hjärtat rusar.

Det luktar jord idag ”sedan när är du en av oss?” Frågan prasslar medan Sigur Rós och Heima sköljer bort tidvattnet i snäckan, den spiralformade förtöjer både sidensvans och stare. Idag. Överraskar ingen.

Det rycker an mot tussilago och ljusare himmelsfönster. Besöker Krossholmen, luften är genomskinlig och bitande. Jag fryser alltjämt om fötterna, trots dubbla strumpor.

Under tiden som grönfinken hartsar sin stråke, tänker jag på Rebekah Del Rio när hon sjunger Llorando i filmen Mulholland Drive (2001). Det är ett oförglömligt och evigt ögonblick. Allt finns där, musikalisk berusning, poesi och filmisk visdom på en och samma gång. Jag antar, förhoppningsvis, att några rader av Pia Tafdrup kan ge ytterligare innebörd i sammanhanget.

Dina ord i mig

en ändlös orolig vandring

skälvande genom labyrinter

av alltid vakna världar.

En fråga för sig är, hur pretentiöst och tillrättalagd den än ter sig, vem möter först dessa ”vakna världar?” Är det kulturen inuti oss som fäller omdömen om tingen och varat? Eller är det naturen? Relationen Kultur-Natur, kan de bara uttalas tillsammans? Är vi detta möte?

Nedanför, på det berlinerblå havet, rör sig doppingar, lom, ejder och skrake. Ur klipporna mejslas årets första sånglärkor. Jag, den barnslige beundraren, vandrar hemåt.

Att läsa och att läsa om de öppnande raderna i Sven Lindqvist ”Utrota varenda jävel” (1992) torde vara en angelägen uppgift för de jägare som idag skall utsläcka lodjurets liv och drömmar.

”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

Följer vi Lindqvist, enligt mig en av de viktigaste författarna i nutida svensk litteratur, i spåren så upptäcker man att det närvarande genomsyras ständigt av det förflutna. När han vandrar över de historiska bergen ser han ett mörkt, ogästvänligt landskap som omstörtar vår förmåga att se oss själva i andra.

Sven Lindqvists skoningslösa bild av världen, gestaltad i ”Avsikt att förinta (2008), Terra nullius – en resa genom ingens land (2005), Nu dog du (1999) och Utrota varenda jävel (1992)”, är en brutal och våldsam läsning för den som försöker blunda för den europeiska civilisationens grymheter i världen.

Efter dessa funderingar, på väg till arbetet, ser jag vid Torslandaviken årets första tofsvipor och sångsvanar. Hur länge har de stått och stampat vid den danska östkusten? Samtidigt, i hörlurarna, återställer Tracey Thorns Grand Canyon ordningen. För mig. En liten stund.