Att läsa och att läsa om de öppnande raderna i Sven Lindqvist ”Utrota varenda jävel” (1992) torde vara en angelägen uppgift för de jägare som idag skall utsläcka lodjurets liv och drömmar.

”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

Följer vi Lindqvist, enligt mig en av de viktigaste författarna i nutida svensk litteratur, i spåren så upptäcker man att det närvarande genomsyras ständigt av det förflutna. När han vandrar över de historiska bergen ser han ett mörkt, ogästvänligt landskap som omstörtar vår förmåga att se oss själva i andra.

Sven Lindqvists skoningslösa bild av världen, gestaltad i ”Avsikt att förinta (2008), Terra nullius – en resa genom ingens land (2005), Nu dog du (1999) och Utrota varenda jävel (1992)”, är en brutal och våldsam läsning för den som försöker blunda för den europeiska civilisationens grymheter i världen.

Efter dessa funderingar, på väg till arbetet, ser jag vid Torslandaviken årets första tofsvipor och sångsvanar. Hur länge har de stått och stampat vid den danska östkusten? Samtidigt, i hörlurarna, återställer Tracey Thorns Grand Canyon ordningen. För mig. En liten stund.