Det rycker an mot tussilago och ljusare himmelsfönster. Besöker Krossholmen, luften är genomskinlig och bitande. Jag fryser alltjämt om fötterna, trots dubbla strumpor.

Under tiden som grönfinken hartsar sin stråke, tänker jag på Rebekah Del Rio när hon sjunger Llorando i filmen Mulholland Drive (2001). Det är ett oförglömligt och evigt ögonblick. Allt finns där, musikalisk berusning, poesi och filmisk visdom på en och samma gång. Jag antar, förhoppningsvis, att några rader av Pia Tafdrup kan ge ytterligare innebörd i sammanhanget.

Dina ord i mig

en ändlös orolig vandring

skälvande genom labyrinter

av alltid vakna världar.

En fråga för sig är, hur pretentiöst och tillrättalagd den än ter sig, vem möter först dessa ”vakna världar?” Är det kulturen inuti oss som fäller omdömen om tingen och varat? Eller är det naturen? Relationen Kultur-Natur, kan de bara uttalas tillsammans? Är vi detta möte?

Nedanför, på det berlinerblå havet, rör sig doppingar, lom, ejder och skrake. Ur klipporna mejslas årets första sånglärkor. Jag, den barnslige beundraren, vandrar hemåt.