Ett ovanligt tätt snöfall äger rum under min sedvanliga lunchpromenad. För några ögonblick vinglar jag kors och tvärs i det vita. Förblindad blir jag stående, blickstilla inuti en gigantisk och väldig Helge von Koch fraktal. Jag faller hjälplöst ned i en evig störtskur av självlikformiga snöflingor.

Då, på insidan av bröstkorgen, fastkopplad med den röda knutna handen som pumpar omkring livet i min kropp, viskar P J Harvey, Bitter Branches.

Då, plötsligt bilder från en återkommande nattlig dröm – Jag lutar emot ett träd och som bröd i vatten smulas det sönder under min kropp. Hjärtat rusar.