Våren dröjde. Men idag, mot himlens vidd, anlände ett löfte som var målmedvetet och glänsande vitt. Det susade in över landskapet, likt en flyktig civilisation, larmade och gjorde sig till.

”De är de himmelska molnen, luffarens skyddshelgon. Från dem har vi fått vår intelligens, vår dialektik och vårt förnuft.”

Orden tillhör Aristofanes. Men tolkningen vill jag tillägna sångsvanen. Aldrig är våren så vacker som det särskilda ögonblick, då hon framträder vid horisonten.

Även på gäststugans tak, vid holken, sitter det ett löfte. Han klipper med vingarna, prålar med strupfjädrarna, musicerar både storspov, sothöna och rosenfink. Författaren, konstnären och fågelkännaren Gunnar Brusewitz skriver i ”Fåglalåt” (1987).

”Mozart köpte en stare som hade lärt sig sjunga melodier och han gjorde noggranna notanteckningar över dessa i en anteckningsbok, men om han utnyttjade staren i musikaliska sammanhang är obekant.”

Våren är inte längre främmande. Promenerar i tankarna, barfota efter morgontidningen.