Under vargtimmen föll ett stilla regn. En rödhake porlade i mörkret. Jag stod i verandan och lyssnade, fastän de yttre ljuden hamrade livfullt hörde jag hur mitt hjärta slog intensivt. Och medan jag gav den uppåtgående pulsen ro med hjälp av handens insida, tänkte jag på den franske konstnären Christian Boltanski och hans Les archives de coeur (Hjärtats arkiv).

Björn Larsson, adjunkt vid Kungliga Konsthögskolan, skriver om Hjärtats arkiv.

”I verket spelas besökarnas hjärtljud in och inlemmas i den ljudbank av hjärtljud som konstnären, med start i Stockholm, upprättar och som ska få sin egen hemvist på en ö i Japan som hör till konstcentret Benesse Art Naoshima. Om allt går väl kommer verket till slut att bestå av miljoner hjärtljud.”

Jag hörde hur mitt hjärta arbetade. Ibland misstänker jag, endera dagen i en avlägsen framtid, att den flyger bort mot sitt eviga vinterkvarter som ligger på en ö i den Japanska sjön.

Minnet idisslar den försvunna dagen. Ett glatt ansikte vände sig mot solen. Den första buskskvättan hade nått fram, ännu pärlad av dagg. Och bakom ett klipputsprång den svarta rödstjärten, darrade av salighet som om den nyss befriats ur en ljusfattig butelj.

Därefter, på marken intill redskapsboden vilade en godnattfjäril. Hågkomstens pappa och den äldste sonen knäböjde vid de gråspräckliga vingarna, nuddade varsamt de förunderliga antennerna som navigerar i främmande och osannolika världar.

Varför blev vi kvar här?

Jag står vid spisen och steker fisk. Det är den vita tisdagen i stilla veckan och brokiga fjädrar i björkriset hjälper oss att komma ihåg Palmsöndagen, intåget till den heliga staden.

Under tiden som jag vänder havsfisken i smöret sjunger Frida Öhrn och Bo Sundström ”Som ett blommande mandelträd” ur det fantastiska albumet Den lyckliges väg. Jag sluter ögonen och småsjunger med i musiken. Just då, av någon outgrundlig anledning, börjar jag tänka på skådespelerskan Lili Taylor.

Första gången jag såg hennes förtrollande närvaro var i Arizona Dream av Emir Kusturica. Men det var i TV-serien Six Feet Under som hon gick fullkomligt lös på mina känslor. Vad är det hos henne som fascinerar mig så starkt? Författaren och konstkännaren John Berger ger råd till min lidelse i boken ”Fickor av motstånd” (2002).

”Ansikte. Vad konstnären än söker är det alltid ansiktet han är ute efter. Allt sökande, allt det man förlorar och återfinner på nytt, handlar om detta, eller hur? Vad betyder då detta ”ansikte”? Konstnären vill att ansiktet möter hans blick. Han letar efter ansiktets uttryck, ett bräckligt tecken på dess inre liv. Och detta gäller alldeles oavsett om det är ett körsbär eller ett cykelhjul han målar, en blå rektangel, ett köttstycke, en flod, en buske, en kulle eller sin egen bild i spegeln.”

Lili Taylor möter min blick på filmduken. Hon är förväntansfull och gåtfull av det slag som hör barndomen till då vi alla lyssnade på livets hemligheter. Frågorna kapslade vi sedan in djupt i oss själva.

Så när slutet i Six Feet Under rullades upp blev jag tårögd. Men just nu, i detta ögonblick, ljuder en röst som om den återvänt upp ur ett ljust sommarvatten. Det är årets första lövsångare. Jag ler och nynnar med.

Till vem skall vi springa med våra drömmar?

Dimman faller genom träden, droppar mot marken. Jag vilar örat mot den strålande Laura Marlings röst och känner citronfjärilar i magen när jag lyssnar till hennes album I Speak Because I Can.

På de öppna fälten plöjer nu trast, mås och trut efter ”den nedre bonden” för att citera Harry Martinson i dikten Daggmasken (ur Passad 1945).

”Vem vördar daggmasken,

odlaren djupt under gräsen i jordens mull.

Han håller jorden i förvandling.

Han arbetar helt fylld av mull,

stum av mull och blind.

 

Han är den undre, den nedre bonden

där åkrarna klädas till skörd.

Vem vördar honom,

den djupe, den lugne odlaren,

den evige grå lille bonden i jordens mull.”

Vilket kemikaliskt ”odjur” lever i våra barns kroppar? Frågan gör mig rädd efter Stefan Jarls angelägna film Underkastelsen (2010) som visades i SVT1 igår. Efteråt, när de ohyggliga konsekvenserna ur dokumentären stannat kvar i minnet, blev jag nedstämd och bedrövad.

Det klassiska ordstävet ”kunskap är makt” är präglat av Francis Bacon och aforismen har många nyanser, en av dessa hämtar jag ur ”Vetenskapen och förnuftet” (1986) av Georg Henrik von Wright.

”Man kunde säga, att det finns två principiellt olika sätt att uppfatta förhållandet mellan människan och naturen. Det ena är att i naturen se den större helhet, som människan hör hemma i och efter vars överordnande principer hon äger att rätta sitt liv. Det andra är att uppfatta naturen som ett motstånd, som människan måste övervinna – antingen så att hon värjer sig mot dess intrång (stormar, översvämningar, vilda djur) eller tämjer den till underkastelse (boskapsskötsel, jordbruk, teknik).”

Har vi då tämjt naturen till underkastelse med hjälp av kemikalieindustrins cyniska obetänksamhet? Eller har människorna inom den branschen släppt löst ett monster som äventyrar hela vår planets existens?

I söndags drömde jag att en fågel flög in och medan den kretsade genom sovrummet lyste den som en eldkula samtidigt som ljuvliga toner hördes från dess strupe. Utanför fönstret var himlen becksvart trots att både sol, måne och stjärnor flammade intensivt. Jag var skräckslagen.

Vid Helenedal ser jag idag årets första ringtrast. Tidpunkten då halvmånen vänder mot jordytan är inne. Och lika mjuk som regnet är sälgens knoppar. Jag är förtjust.

Örat och hjärtat omfattar både musik av Everything But The Girl och citat av Shakespeare denna gråsolkiga tisdag.

”Dikt är som gummi, sipprar trögt och sakta

Ur trät som föder den.”

Under morgonen, på väg till arbetet, såg och hörde jag starar och gråsparvar sitta och kvittra tillsammans på en telefonledning, esperanto?

Krossholmen har många goda sidor. En utmärkt egenskap är det korta avståndet från vårt hem. Trots det, vilket kan vara nog så upplysande, är det emellertid havet som är resans slutpunkt och därmed halvöns främsta kännetecken.

Icke desto mindre kan man bli stående som Göran Palm ur ”Världen ser dig” (1964).

”Jag står framför havet.

Där är det.

Där är havet.

Jag tittar på det.

Havet. Jaha.

Det är som på Louvren.”

I alla fall, vid drömmens och inbillningens miniatyr av Jardin des Tuileries flanerar en grupp sädesärlor, en litet mörklagd och ljusfattig, måhända engelsk följeslagare?

På väg ut ur bostaden befinner jag mig hastigt och oväntat i en Andrej Tarkovskij film. Landskapet är i det närmaste tappad på allt blod där anletsdragen är insjukna i blygrå dimma. Stundens skönhet är alltid kortvarig och opålitlig under gräsmånaden.

Stående på farstubron tänker jag på den ljusa gråtruten som uppehåller sig vid Göteborgs fiskhamn. Är dess ursprung en skapelse av kluven kärlek mellan en vittrut och en gråtrut?

Jag kliver inåt värmen. I töcknet bakom min rygg knuffas en dubbeltrast med en taltrast. Och i dikten står Ivan ensam kvar och förblöder.