På väg ut ur bostaden befinner jag mig hastigt och oväntat i en Andrej Tarkovskij film. Landskapet är i det närmaste tappad på allt blod där anletsdragen är insjukna i blygrå dimma. Stundens skönhet är alltid kortvarig och opålitlig under gräsmånaden.

Stående på farstubron tänker jag på den ljusa gråtruten som uppehåller sig vid Göteborgs fiskhamn. Är dess ursprung en skapelse av kluven kärlek mellan en vittrut och en gråtrut?

Jag kliver inåt värmen. I töcknet bakom min rygg knuffas en dubbeltrast med en taltrast. Och i dikten står Ivan ensam kvar och förblöder.