Vilket kemikaliskt ”odjur” lever i våra barns kroppar? Frågan gör mig rädd efter Stefan Jarls angelägna film Underkastelsen (2010) som visades i SVT1 igår. Efteråt, när de ohyggliga konsekvenserna ur dokumentären stannat kvar i minnet, blev jag nedstämd och bedrövad.

Det klassiska ordstävet ”kunskap är makt” är präglat av Francis Bacon och aforismen har många nyanser, en av dessa hämtar jag ur ”Vetenskapen och förnuftet” (1986) av Georg Henrik von Wright.

”Man kunde säga, att det finns två principiellt olika sätt att uppfatta förhållandet mellan människan och naturen. Det ena är att i naturen se den större helhet, som människan hör hemma i och efter vars överordnande principer hon äger att rätta sitt liv. Det andra är att uppfatta naturen som ett motstånd, som människan måste övervinna – antingen så att hon värjer sig mot dess intrång (stormar, översvämningar, vilda djur) eller tämjer den till underkastelse (boskapsskötsel, jordbruk, teknik).”

Har vi då tämjt naturen till underkastelse med hjälp av kemikalieindustrins cyniska obetänksamhet? Eller har människorna inom den branschen släppt löst ett monster som äventyrar hela vår planets existens?