Jag står vid spisen och steker fisk. Det är den vita tisdagen i stilla veckan och brokiga fjädrar i björkriset hjälper oss att komma ihåg Palmsöndagen, intåget till den heliga staden.

Under tiden som jag vänder havsfisken i smöret sjunger Frida Öhrn och Bo Sundström ”Som ett blommande mandelträd” ur det fantastiska albumet Den lyckliges väg. Jag sluter ögonen och småsjunger med i musiken. Just då, av någon outgrundlig anledning, börjar jag tänka på skådespelerskan Lili Taylor.

Första gången jag såg hennes förtrollande närvaro var i Arizona Dream av Emir Kusturica. Men det var i TV-serien Six Feet Under som hon gick fullkomligt lös på mina känslor. Vad är det hos henne som fascinerar mig så starkt? Författaren och konstkännaren John Berger ger råd till min lidelse i boken ”Fickor av motstånd” (2002).

”Ansikte. Vad konstnären än söker är det alltid ansiktet han är ute efter. Allt sökande, allt det man förlorar och återfinner på nytt, handlar om detta, eller hur? Vad betyder då detta ”ansikte”? Konstnären vill att ansiktet möter hans blick. Han letar efter ansiktets uttryck, ett bräckligt tecken på dess inre liv. Och detta gäller alldeles oavsett om det är ett körsbär eller ett cykelhjul han målar, en blå rektangel, ett köttstycke, en flod, en buske, en kulle eller sin egen bild i spegeln.”

Lili Taylor möter min blick på filmduken. Hon är förväntansfull och gåtfull av det slag som hör barndomen till då vi alla lyssnade på livets hemligheter. Frågorna kapslade vi sedan in djupt i oss själva.

Så när slutet i Six Feet Under rullades upp blev jag tårögd. Men just nu, i detta ögonblick, ljuder en röst som om den återvänt upp ur ett ljust sommarvatten. Det är årets första lövsångare. Jag ler och nynnar med.