Studenternas betyg är nedtecknade. Bokslutets glädje samsas med vemodet inför stundande avsked.

På lunchen besöker jag Wendelsbergsparken och känner en sådan lätthet i stegen. Och medan den grå flugsnapparen glänser i solen kliver jag in i Shaun Tans bildvärld.

Jag faller ur tid och rum.

Idag är Czesław Miłosz ett räcke att hålla fast vid i den starka blåsten.

”Detta var ängen vid floden, frodig, strax före slåttern,

en oförvitlig junisolig dag.

Hela livet hade jag sökt den, jag fann den, kände igen den:

här växte gräset, blommorna, som barnet en gång kände.

Genom halvslutna ögonlock slukade jag ljuset.

Och doften tog tag i mig, allt vetande höll upp.

Plötsligt märkte jag hur jag försvann och grät av lycka.”

Vem befinner sig på läsidan när dagen blåser som vore det november? Vem rör sig försynt och lågmält inuti vattenspeglingens mörka och ljusa tidsflöden? Vem besöker stillhetens hav under stjärnlösa nätter? Vem släcker törsten från låga regnmoln?

Vad kommer jag att minnas av tisdagen den 17 maj?

Jag vill fråga igen.

Mitt på gatan står en trana. Samtidigt som den verkliga fågeln lyfter sitt huvud mot den overkliga händelsen letar jag nervöst efter kameran i ryggsäcken. Men just då, med avsikt, stannar rörelsen i luften. Att fotografera det unika ögonblicket vore enkelt, tänker jag. Att låta bli är däremot svårt.

Idag, under morgonen, fantiserade jag att molnen gick lågt och snabbt över landskapet. Det var kallt och utanför bilrutan hjälpte en gnistrande skepnad att komma ihåg något som jag trodde var förlorat.

Vad skall det bli av mig nu?

Äter frukost sittande i körsbärsblom på marken. Efter måltiden vacklar jag, osmidig och klumpig, bort till vägen och genast när steget når den svarta asfalten börjar albumet Satan i gatan av Veronica Maggio snurra i mig. Jag lutar huvudet mot fredagen, den starka smaken av liv blåser tvärsigenom gomseglet.

Två ringtrastar halkar efter. Några skedänder tecknar ned ett glittrande minne. Under hela dagen plockar jag sedan bort kronblad från mina axlar.

 

I det svaga gryningsljuset virvlar ett oönskat snöfall på den ovälkomna jättelokan. Det är vindstilla, men den resliga växten rör sig sakta ändå. Och stående tätt intill örtens underliga kroppsbyggnad besöks jag av ett minne.

Bilden berättar om hur jag för några år sedan blev vittne till när en grupp biologer med sparkar och slag förstörde ett bestånd jätteloka. Och på samma gång som de skövlade växten med rot och allt utropades insikten om dess hot mot den biologiska mångfalden.

Högljudd och gul böjer nu ärlan gräset, och svaret på vad vi håller kärt och älskat, förhatligt och motbjudande lyser med stark ton längs raden av de ömtåliga men betydelsefulla frågorna: Vad är skillnaden mellan den naturligt skapande naturen och den av människan skapade naturen? Vart går enfaldens gräns när vi försöker upprätthålla och försvara det genuina?