I det svaga gryningsljuset virvlar ett oönskat snöfall på den ovälkomna jättelokan. Det är vindstilla, men den resliga växten rör sig sakta ändå. Och stående tätt intill örtens underliga kroppsbyggnad besöks jag av ett minne.

Bilden berättar om hur jag för några år sedan blev vittne till när en grupp biologer med sparkar och slag förstörde ett bestånd jätteloka. Och på samma gång som de skövlade växten med rot och allt utropades insikten om dess hot mot den biologiska mångfalden.

Högljudd och gul böjer nu ärlan gräset, och svaret på vad vi håller kärt och älskat, förhatligt och motbjudande lyser med stark ton längs raden av de ömtåliga men betydelsefulla frågorna: Vad är skillnaden mellan den naturligt skapande naturen och den av människan skapade naturen? Vart går enfaldens gräns när vi försöker upprätthålla och försvara det genuina?