Mitt på gatan står en trana. Samtidigt som den verkliga fågeln lyfter sitt huvud mot den overkliga händelsen letar jag nervöst efter kameran i ryggsäcken. Men just då, med avsikt, stannar rörelsen i luften. Att fotografera det unika ögonblicket vore enkelt, tänker jag. Att låta bli är däremot svårt.

Idag, under morgonen, fantiserade jag att molnen gick lågt och snabbt över landskapet. Det var kallt och utanför bilrutan hjälpte en gnistrande skepnad att komma ihåg något som jag trodde var förlorat.

Vad skall det bli av mig nu?