Efter midnatt lägger jag Rilkes ”Sonetterna till Orfeus” (1922) åt sidan. Dock ville hjärtat och handen dröja kvar vid det röda omslaget.

Därefter, några steg ut i mörkret. Och i sällskap med albumet Go av Jónsi log jag mot den lilla himlakropp som kretsar runt vår planet.

”Blott den som lyran fått bära

i skuggornas värld

får ge deras eviga ära

lovprisets gärd.

Blott den med skuggor i lag

vallmo fått äta

kan svaga tonens behag

aldrig förgäta.

Spegeln i dammen har sparat

oron och ron:

Minns då dess bild.

Först i det dubbla varat

blir rösternas ton

evig och mild.”