Tony Bennett och k.d. lang får sjunga ut det gamla och in det nya året.

http://www.youtube.com/watch?v=e3i2F7eKoKQ&ob=av2n

Gott Nytt År!

Hon plockade brödsmulor ur björnhuvudets päls. Hon luktade isblåst och ljus förvåning och riktade man uppmärksamhet mot vattnet kunde man nästan höra dånet av de miljontals meter som hon färdats.

Häromnatten drömde jag om Gunnar. Han var min farfars kusin och född samma år som Selma Lagerlöf tilldelades Nobelpriset i litteratur, och han dog strax före den tidpunkt Göran Persson efterträdde Ingvar Carlsson. Jag saknar honom, Gunnar alltså. Han luktade skog, kaffe och solvarm häst, en alldeles speciell kombination av dofter som jag inte känt hos någon annan.

Utanför är nu decemberkvällen blåsig och kulen. Tidigare idag besökte jag Björnhuvudet vid Öckerö hamn. Där strök en liten fågel nallens päls. Hon som luktade isblåst och ljus förvåning, en alldeles speciell kombination av dofter som jag inte känt hos någon annan.

Jag saknar henne, rosenmåsen alltså.

Måndagen framskrider lugnt och stilla som vore det söndag. Kanske är det Glenn Gould och albumet Bach The Goldberg variations som är orsaken. Kanske är det känslan av tid som flytt som får mig att bromsa in, luta huvudet bakåt och sluta ögonen i musiken. Eller så är det den oändliga glädjen att få finnas till, vara del av det vi kallar livet som får mig att se på dagen så varsamt och eftertänksamt. Eller så var det tillvaron, varat-i-sig-själv, som för ett ögonblick blev litet sällskapssjuk.

När jag i kvällningen går ut med soporna hör jag försilvrad musik, toner som lyser upp den mörka himlen och vägen framför mig. Det är sidensvansar som musicerar, höst- och vinterorkestern som aldrig tycks tveka vilket partitur som är närvarande eller vart resan går. Undrar vem i sällskapet som är kapellmästaren och vem som är reseledaren?

Tidigare idag besökte jag fiskhamnen. Några tretåiga måsar hade blåst in och hämtade andan efter helgens ursinniga väder.

Det råder meteorologiskt undantagstillstånd. Allt levande har drivits på flykten och tagit skydd och spjärn mot det obarmhärtiga vädret. För egen del ägnar jag mig åt musikalisk nostalgi, lyssnar bland annat på The Killing Moon av Echo & The Bunnymen. Låten finns på albumet Ocean rain som gavs ut 1984, ett årtal som ögonblickligen skissar fram George Orwell ur historiens skuggor. Undrar vilka händelser, betydelsefulla årtal som framträdde för Orwell när han en blåsig och regnig decemberdag lyssnade på musik från sin ungdom? Och vilka skivor som roterade på grammofonen?

Dagdrömmer vid skrivbordet. Tankarna vandrar mellan Kenny Garrett och albumet Moon Alley och ismåsen i Värmland. Den vackra fågeln påträffades under gårdagen och är kvar idag vid fyndplatsen Hults hamn i Kristinehamn.

För sju år sedan, också i början av december, upptäcktes en ismås i Halland vid Lerkils hamn. Det var ett omtumlande och starkt möte trots att jag inte såg någon isbjörn. Personligen, både vid den tidpunkten och i detta ögonblick, är det svårt att föreställa sig den vita måsens uppträdande utan isbjörnens existens och omedelbara närvaro. De är köldens ande och materia, det vita landskapets oupplösliga kropp och själ.

Dessa funderingar får mig att tänka på David Polfeldts stämningsfulla och poetiska bilderbok Ljusflickan som bland annat handlar om längtan efter en vän som försvunnit.

När jag kliver av tåget är marken vit. Den första snön ljuder som milt sandpapper när ett bekant lockläte plötsligt droppar ur den svarta morgonhimlen – en taltrast! Denna vanliga fågel borde, vid denna tidpunkt på året, befinna sig i bland annat Medelhavsområdet.

Under förmiddagen lyssnar jag på albumet A book like this med Angus & Julia Stone.

Havsgolvet knarrade och krängde samtidigt som en gråvit fågel gungade på vågbrädorna. Sedan, vid hemkomst, letade jag upp en rad av Wislawa Szymborska ur dikten Stunden.

”Som om haven någon annanstans stormade och rev sönder horisonternas ränder.”

Ungefär så lugn och oberörd inför vädrets makter föreföll den brednäbbade simsnäppan vid Otterbäcken.

Mando Diao och låten Dance with somebody spårar upp min fredagsgestalt som genast skuttar runt och gör piruetter. Och över det grå himmelspappret tecknas blå bokstäver, förhoppning om vackert väder inför helgen.

Vid lunchtid är himlen mörk som natten. Regn glider landskapet ur händerna. Allt liv irrar omkring, tonar bort. Jag försöker spjärna emot genom att lyssna på Yeah Yeah Yeahs och albumet It´s Blitz! Bandets förtrollande sångerska Karen O gjorde för övrigt musiken i Spike Jonze Where the Wild Things Are, filmatiseringen av Maurice Sendaks klassiska bilderbok Till Vildingarnas land.