Hon plockade brödsmulor ur björnhuvudets päls. Hon luktade isblåst och ljus förvåning och riktade man uppmärksamhet mot vattnet kunde man nästan höra dånet av de miljontals meter som hon färdats.

Häromnatten drömde jag om Gunnar. Han var min farfars kusin och född samma år som Selma Lagerlöf tilldelades Nobelpriset i litteratur, och han dog strax före den tidpunkt Göran Persson efterträdde Ingvar Carlsson. Jag saknar honom, Gunnar alltså. Han luktade skog, kaffe och solvarm häst, en alldeles speciell kombination av dofter som jag inte känt hos någon annan.

Utanför är nu decemberkvällen blåsig och kulen. Tidigare idag besökte jag Björnhuvudet vid Öckerö hamn. Där strök en liten fågel nallens päls. Hon som luktade isblåst och ljus förvåning, en alldeles speciell kombination av dofter som jag inte känt hos någon annan.

Jag saknar henne, rosenmåsen alltså.