När jag idag stod vid fiskhamnen så upptäckte mina stelfrusna händer att min högra jackficka var ett varmt och ombonat hem för en pilgiftsgroda av plast. Tillsammans med en röd kulspetspenna och en femkrona skapade de en märklig och svårtolkad treenighet. Jag förseglade raskt utrymmet och i samma stund flög en vitvingad siluett förbi himlens takfönster. Inte visste jag då att några timmar senare skulle jag sitta djupt försjunken i Tomas Andersson Wij och hans senaste album Romantiken.

Hädanefter får en groda, ett skrivdon och ett silvermynt höra samman med Tomas Andersson Wij. Det är nog romantiskt.

Idag besökte vårdagjämningen Tumlehed. Det var en grupp trädlärkor som i bultande eftermiddagssol förflyttat sig barfota några månvarv i förväg.

Lärkornas milda röster gör fortfarande sällskap när jag i denna stund nattlyssnar på Marian Mcpartland och albumet An evening at the club.

Redan från början upplevde jag Terrence Malicks film The Tree of Life som en hundratrettionio minuter lång inandning. Bristen på syre ledde till att den färskpressade juicen och den väldiga skålen med popcorn stod orörd under nästan hela föreställningen.

Idag gav himlen ett annat slags andnöd, färgen blå var oändlig. Vid Gunnesby Kalsbogård, på de snötäckta fälten, svärmade bland annat stare och gulsparv. Och vid Kalsheds Norgård tappade ögat ideligen greppet om två blå kärrhökar som störtade glupskt efter sork i knastertorrt vintergräs.

Ingenting tycks vara omöjligt denna försonliga och behagliga vinter.

Häromkvällen såg jag Lars von Triers Melancholia och den fick mig att gråta. Som vanligt när det gäller von Triers filmer blir jag omtumlad av starka känslor. Trots att det är mer än femton år sedan minns jag hur utmattad och känslomässigt slutkörd jag var efter Breaking the Waves. Jag minns också det oerhörda kraftprov som den brittiska skådespelerskan Emily Watson genomgick i rollen som Bess. Filmens handling är som bekant förlagd till ett litet samhälle på den skotska nordvästkusten. Det är tidigt 1970-tal och Bess är en blyg och starkt religiös flicka som levt hela sitt liv i beskydd av familjens stränga moral och uppfostran. Dock efter en kort men intensiv kärlekshistoria med Jan som spelas av Stellan Skarsgård, faller Bess, efter att Jan råkat ut för en arbetsolycka på en oljeplattform, in i ett själsligt mörker som omstörtar hennes verklighetsuppfattning.

Fönstret står nu på glänt och en råkall luft genomströmmar rummet samtidigt som jag lyssnar på Glasvegas och albumet Glasvegas.

 

Besökte Gullbergskajen. Som en dunlätt tanke stod den vitvingade truten på brädglaciären. Glädje sköljde genom bröstet. Och nu när kvällen snart är till ända läser jag Pia Tafdrup och Valarna i Paris.

Jag tycker mycket om januari.

Jorden är hård som cement. Frostljus och tilltrasslade spår efter grå- och snösiska. Om fåglarna hade ett språk hade de kanske sagt något om fräknar och rött hår, små ögon och egendomligt slutande panna. Kanske är inte sista ordet sagt men en orangutang vid Torslandaviken förefaller inte rimligt, högst osannolikt.

Under eftermiddagen gick jag ned till havet. Det var kallt och allt levande hade knäppt jackan upp till hakan. Och stående intill vattnet såg jag en tretåig mås dansa på en oändlig gobeläng av guld, rökelse och myrra. Epiphania Domini, viskade Kaspar, Melchior och Balthasar.

Nu är det afton och jag lyssnar på Kings of Convenience och albumet Riot on an empty street.  Parallellt tänker jag också på Ut och stjäla hästar som jag avslutade idag. Romanen är skriven av den norske författaren Per Petterson som fick Nordiska rådets litteraturpris 2009 för boken Jag förbannar tidens flod. Den ämnar jag införskaffa å det snaraste.