Häromkvällen såg jag Lars von Triers Melancholia och den fick mig att gråta. Som vanligt när det gäller von Triers filmer blir jag omtumlad av starka känslor. Trots att det är mer än femton år sedan minns jag hur utmattad och känslomässigt slutkörd jag var efter Breaking the Waves. Jag minns också det oerhörda kraftprov som den brittiska skådespelerskan Emily Watson genomgick i rollen som Bess. Filmens handling är som bekant förlagd till ett litet samhälle på den skotska nordvästkusten. Det är tidigt 1970-tal och Bess är en blyg och starkt religiös flicka som levt hela sitt liv i beskydd av familjens stränga moral och uppfostran. Dock efter en kort men intensiv kärlekshistoria med Jan som spelas av Stellan Skarsgård, faller Bess, efter att Jan råkat ut för en arbetsolycka på en oljeplattform, in i ett själsligt mörker som omstörtar hennes verklighetsuppfattning.

Fönstret står nu på glänt och en råkall luft genomströmmar rummet samtidigt som jag lyssnar på Glasvegas och albumet Glasvegas.