Redan från början upplevde jag Terrence Malicks film The Tree of Life som en hundratrettionio minuter lång inandning. Bristen på syre ledde till att den färskpressade juicen och den väldiga skålen med popcorn stod orörd under nästan hela föreställningen.

Idag gav himlen ett annat slags andnöd, färgen blå var oändlig. Vid Gunnesby Kalsbogård, på de snötäckta fälten, svärmade bland annat stare och gulsparv. Och vid Kalsheds Norgård tappade ögat ideligen greppet om två blå kärrhökar som störtade glupskt efter sork i knastertorrt vintergräs.

Ingenting tycks vara omöjligt denna försonliga och behagliga vinter.