När jag idag stod vid fiskhamnen så upptäckte mina stelfrusna händer att min högra jackficka var ett varmt och ombonat hem för en pilgiftsgroda av plast. Tillsammans med en röd kulspetspenna och en femkrona skapade de en märklig och svårtolkad treenighet. Jag förseglade raskt utrymmet och i samma stund flög en vitvingad siluett förbi himlens takfönster. Inte visste jag då att några timmar senare skulle jag sitta djupt försjunken i Tomas Andersson Wij och hans senaste album Romantiken.

Hädanefter får en groda, ett skrivdon och ett silvermynt höra samman med Tomas Andersson Wij. Det är nog romantiskt.