Efter morgonrusning i hemmet – väckning av barn, intensiva förhandlingar om dagens frukost och den eviga frågan: Var är Spiderman tröjan? – sjunker jag så småningom ned i fåtöljen vid arbetsbordet och försvinner bort med Seabear och albumet The Ghost That Carried Us Away.

Tack Peter Parker.

Nässelfjärilen ilade fram på de torra gräsgatorna, letade och fann hästhov som klapprade gult mot magen. Och blåsippan, upp ur sin jordvagga, himmelsglimtade den söndagsordet. Därefter förmiddagskaffe, vindstilla och Jens Lekman och albumet Night Falls Over Kortedala.

 

En grå himmel har fallit ned över Hönö. Dimman gör tillvaron viktlös, detaljerna stumma och outsagda. Jag fingrar sömngångarmjukt på landskapet som vore det blindskrift. Bändelkorsnäbben har rosiga kinder och blå ögon medan hornugglan är en tystlåten gumma. Papillarlinjerna slingrar sig över reliefen.

Han står där ensam, en bubblande och intensiv hormongejser, mitt i ett stilla och disigt landskap. Han är nog några år gammal, litet knubbig om benen och med en utstyrsel som kanske var på modet för 500 år sedan. Denna kylslagna morgon är hela hans uppmärksamhet inriktad på mig och jag skälver av fruktan och ängslan inför hans våldsamma utbrott.

När jag vandrar hemåt sjunger en dubbeltrast samtidigt som några svartmesar pumpar sina cykeldäck. Det är mars månad vid Hålemyst och mitt hjärta är nog kvar där.

Vindstilla och sol vid fiskhamnen. Och plötsligt, som vore den målad av Franz Xaver Winterhalter, framträdde den ovanliga besökaren från – måhända – Frans Josef land.

Den kortvuxne slumrade i den varma eftermiddagssolen. Med infällda klor, försjunken i gråbrun luva skvallrade och avslöjade mes och oxe om dödlig närvaro.

Idag besökte jag Björkö eftersom en sparvuggla hade påträffats på ön. Det är en ovanlig händelse i Göteborgs skärgård, knappast efterlängtad och önskad av blåmes och talgoxe. Slagfältets trummor vill, utan tvekan, inte småfåglarna höra vid Ryds kile.