Han står där ensam, en bubblande och intensiv hormongejser, mitt i ett stilla och disigt landskap. Han är nog några år gammal, litet knubbig om benen och med en utstyrsel som kanske var på modet för 500 år sedan. Denna kylslagna morgon är hela hans uppmärksamhet inriktad på mig och jag skälver av fruktan och ängslan inför hans våldsamma utbrott.

När jag vandrar hemåt sjunger en dubbeltrast samtidigt som några svartmesar pumpar sina cykeldäck. Det är mars månad vid Hålemyst och mitt hjärta är nog kvar där.