Jag färdas några mil österut till mitt arbete. Det är en molnfri och klar gryning utanför bussfönstret. Här inne i den stora maskinen är det varmt och trivsamt av människor som på sitt eget sätt möter en ny dag. För egen del umgås jag med En handfull regn (2007) av Niklas Rådström. Den senaste tiden har jag läst flera av hans diktsamlingar och romaner. Han gör ett djupt och bestående avtryck. Några rader ur nyss nämnda bok:

”Litteraturen och konsten tillåter oss att tala om saker som är djupt viktiga för oss, utan att kräva av oss att vara specifika, exakta, konkreta. Konsten tillåter oss att vi låtsas med det specifika, exakta, konkreta, så länge våra bedrägerier inte skymmer siktdjupet. Till det skapande arbetets paradoxer hör att siktdjup och förställning inte utesluter vartannat, att lust kan komma ur smärta och smärta komma ur lust.”

Slutet på boken närmar sig. Ett starkt vemod, en rädsla att skiljas infinner sig. Maskinen bromsar nu in. Jag tittar upp och lägger märke till att det fallit snö under natten. När jag kliver av blir jag stående stilla. Förhäxad av det vita hör jag samtidigt en grupp kajor som pratar ovanför mitt huvud. Jag tjuvlyssnar. Det är tillåtet, skymmer inte alls siktdjupet.

Omslag i vädret. Isande kallt när jag cyklar till bussen tillsammans med John Coltrane och albumet A Love Supreme. Frenetiskt mjukt ljuder saxofonen mot det ovala fönstret. Senare framåt dagen klingar sidensvansen inuti båggångarna och för ett kort ögonblick tappar jag balansen.

I lustgården, intill livets träd, planterade Gud kunskapens träd vars frukter människan inte fick äta. Men människan bröt mot Guds förbud och fördrevs från paradiset. Att råka ut för en gud som blir arg, närmast vredgad känner vi också igen från den grekiska mytologin om Prometheus. Som bekant hade Zeus börjat ogilla människorna som han själv skapat och ville förgöra dem. Men Prometheus tyckte synd om dem och stjäl därför elden av Zeus och ger den till människorna. Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright skriver i Humanismen som livshållning (1978) att ”den prometeiska elden är i första hand en symbol för människans tekniska färdigheter, hennes förmåga att utnyttja jordens rikedomar till att förkovra sitt välstånd och öka sin makt. Men den blir tidigt en symbol också för hennes andes strävan efter rättvisa, frihet, skönhet och visdom.”

Den samvetsömme Prometheus straffas så småningom av Zeus. Han slås i bojor mot en klippvägg och får lida evig plåga. Människan kommer inte heller undan. Zeus hämnas genom att sända dem Pandoras skrin som sprider sorg och lidande över världen. Dock finns en god sak i skrinet och det är Hoppet och denna  ljusglimt i mörkret ger förtröstan om räddning undan plågorna. Bland annat detta försöker Ridley Scott illustrera i Prometheus (2012) som jag såg häromkvällen. Efter filmen tänkte jag på ovan nämnde Georg Henrik von Wright som avled en junidag för snart tio år sedan. Jag reflekterade också över den besvikelse jag då kände inför Göteborgs-Postens torftiga publicering av händelsen. En internationellt känd filosof hade alltså gått ur tiden och detta uppmärksammades blott med några rader, en kort notis som om von Wright var en bortsprungen katt som någon ville efterlysa.

I dagens Göteborgs-Posten recenserar Mikael van Reis boken Filosofen som inte ville tala – ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein (2012) av Sten Andersson. Att von Wright efterträdde den begåvade Wittgenstein vid universitetet i Cambridge i Storbritannien torde vara allmänt känt. Och att bortsprungna katter alltid hittar hem. Det är min förhoppning, min ljusglimt denna gråa novemberdag.

I regn promenerar jag till brevlådan. I regn går jag tillbaka till huset. I regn läser jag morgontidningen. I regn väcker jag barnen. I regn åker vi till förskolan. I regn färdas jag till arbetet. I regn åker jag hem från arbetet. I regn lyssnar jag på Beck och albumet Sea Change. I regn funderar jag på varför det regnar så mycket, vilket är en nog så tilltrasslad och ansträngande tanke för en varelse som bara existerat några hundra tusen år.

Hösten fortgår. Skymningen anländer redan i gryningen och mitt medvetande är instängd bakom ett drömmande sommarfönster. Vid fiskhamnen möter jag återigen svartkråkan. Den har nyss tagit hissen upp från ett gruvschakt och någonstans väntar ett badkar och en väldoftande tvål för en hårt arbetande kråka. Så öppnas himlens dörrar, regn och åter regn. Därefter en rask promenad till Klippan där ett annat ovanligt möte väntar, närmare bestämt en skadad silltrut som missat bussen söderut. Vid hemkomst läser jag Sören Bondeson och En m3 jord (2011).

”Bortom kröken finns alltid något

sammansatt av mindre verkligheter.

Det tar aldrig slut,

eller också är allt en cirkel

som börjar i intet och slutar i intet.

 

Här bland gråsuggorna är allt möjligt,

på något sätt liknar de kor

som betar mjukt efter avgrunden.

Jag inser att ett medvetande alltid

är ett medvetande om något,

men att gråsuggorna där borta också iakttar världen.”

Solen bländar och jag hör några berglärkor tissla och tassla i motljuset. Om berglärkan kan man säga att den gillar steniga och ojämna underlag. Annorlunda uttryckt; en geologisk fågel som dessutom förefaller vara en auktoritet på grundämnet svavel och bergarten diabas.

Stundom vibrerar luften av lärkornas klang och de ödsliga tonerna illuminerar en grå och blek vind som annars blåser vid Torslandaviken.

Ringtrasten är en gåtfull fågel. Någorlunda vanlig och synlig under våren medan den är sällsynt och besynnerligt hemlig under hösten. Därför var mötet med ringtrasten i Botaniska trädgården idag en speciell upplevelse. Till på köpet var den oskygg, nästan sällskapssjuk.

 

November för tankarna till februari; tvillingsjälar med svart mylla, blekt gräs och korta avstånd till en grå himmel. Prunkande och grandiosa blomsterrabatter hör förvisso inte till årstiden men temperamentsfulla färger påträffas trots allt. Hjässan hos den mindre hackspetten lyser till exempel som en röd lykta i det dunkla landskapet. Vid hemkomst från Torslandaviken läser jag återigen Himmel i hav (2012) av Lotta Olsson.

”Min barndoms hav är alltid höstligt grånat

och slår mot fjolårstång och musselskal.

Jag huttrar i en jacka jag har lånat,

 

men jag är ännu inte blek och smal.

Min barndoms vantar: evigt genomvåta.

Jag kliver ut på bryggan, som är hal.”

Det är tidig morgon och skogen är redan uppstigen. Småfåglarna stojar och busar och ett rådjur skäller likt en hund. Trots en grå och blåsig första november befinner vi oss, min äldste son och jag, på Björkö. Skälet till varför vi är på ön och går till fots på ljusfattiga och krokiga grusvägar är en hökuggla, en fågel som min son aldrig sett. Lyckligtvis hittar vi den och det blir ett omtumlande möte.