I lustgården, intill livets träd, planterade Gud kunskapens träd vars frukter människan inte fick äta. Men människan bröt mot Guds förbud och fördrevs från paradiset. Att råka ut för en gud som blir arg, närmast vredgad känner vi också igen från den grekiska mytologin om Prometheus. Som bekant hade Zeus börjat ogilla människorna som han själv skapat och ville förgöra dem. Men Prometheus tyckte synd om dem och stjäl därför elden av Zeus och ger den till människorna. Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright skriver i Humanismen som livshållning (1978) att ”den prometeiska elden är i första hand en symbol för människans tekniska färdigheter, hennes förmåga att utnyttja jordens rikedomar till att förkovra sitt välstånd och öka sin makt. Men den blir tidigt en symbol också för hennes andes strävan efter rättvisa, frihet, skönhet och visdom.”

Den samvetsömme Prometheus straffas så småningom av Zeus. Han slås i bojor mot en klippvägg och får lida evig plåga. Människan kommer inte heller undan. Zeus hämnas genom att sända dem Pandoras skrin som sprider sorg och lidande över världen. Dock finns en god sak i skrinet och det är Hoppet och denna  ljusglimt i mörkret ger förtröstan om räddning undan plågorna. Bland annat detta försöker Ridley Scott illustrera i Prometheus (2012) som jag såg häromkvällen. Efter filmen tänkte jag på ovan nämnde Georg Henrik von Wright som avled en junidag för snart tio år sedan. Jag reflekterade också över den besvikelse jag då kände inför Göteborgs-Postens torftiga publicering av händelsen. En internationellt känd filosof hade alltså gått ur tiden och detta uppmärksammades blott med några rader, en kort notis som om von Wright var en bortsprungen katt som någon ville efterlysa.

I dagens Göteborgs-Posten recenserar Mikael van Reis boken Filosofen som inte ville tala – ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein (2012) av Sten Andersson. Att von Wright efterträdde den begåvade Wittgenstein vid universitetet i Cambridge i Storbritannien torde vara allmänt känt. Och att bortsprungna katter alltid hittar hem. Det är min förhoppning, min ljusglimt denna gråa novemberdag.