Jag färdas några mil österut till mitt arbete. Det är en molnfri och klar gryning utanför bussfönstret. Här inne i den stora maskinen är det varmt och trivsamt av människor som på sitt eget sätt möter en ny dag. För egen del umgås jag med En handfull regn (2007) av Niklas Rådström. Den senaste tiden har jag läst flera av hans diktsamlingar och romaner. Han gör ett djupt och bestående avtryck. Några rader ur nyss nämnda bok:

”Litteraturen och konsten tillåter oss att tala om saker som är djupt viktiga för oss, utan att kräva av oss att vara specifika, exakta, konkreta. Konsten tillåter oss att vi låtsas med det specifika, exakta, konkreta, så länge våra bedrägerier inte skymmer siktdjupet. Till det skapande arbetets paradoxer hör att siktdjup och förställning inte utesluter vartannat, att lust kan komma ur smärta och smärta komma ur lust.”

Slutet på boken närmar sig. Ett starkt vemod, en rädsla att skiljas infinner sig. Maskinen bromsar nu in. Jag tittar upp och lägger märke till att det fallit snö under natten. När jag kliver av blir jag stående stilla. Förhäxad av det vita hör jag samtidigt en grupp kajor som pratar ovanför mitt huvud. Jag tjuvlyssnar. Det är tillåtet, skymmer inte alls siktdjupet.