Eftermiddagshimlen är blå och jag är i sällskap med vad jag förmodar är en engelsk sädesärla. Vi är dock inte ensamma. Kringskurna av svartvita typer med ilsket humör försöker vi förhandla om armbågsrum vid en damm. Tro ingenting annat. Vi anstränger oss. Bjuder så att säga till. Dock efter en lång och kall vinter följt av en lång och kall vår är mitt tålamod kort. Jag ger upp och går hem. Det är ju trots allt Valborgsmässoafton och molnen går högt och snabbt över Torslanda golfbana. Kanske blir det regn. Och det gläder mig att tro så.

Vår granne dricker inte kaffe. Så när han kommer gående över gräsmattan vet jag att ärendet är något annat.

-En fågel har flugit in i vårt uterum, säger han.

-Oj då, säger jag.

-Det är din ornitologiska plikt att hjälpa den, säger han.

-Jaha, säger jag.

Fågeln är en bofink och en smula omtumlad. Näbben är vackert blå.

-Jamen det gjorde du bra, säger han.

-Det är min plikt, säger jag.

-Ungefär så, säger han. Ungefär så.

En biljett kan vara bra att ha. Om man till exempel skall ut och resa. Efter en god nattsömn bestämmer jag mig för att promenera till det gamla flygfältet vid Torslandaviken. Visserligen har jag ingen biljett men jag är ändå på gott humör. Solen strålar och lärkorna drillar. Det gamla flygfältet är en ganska oansenlig plats. Ligger inklämd mellan en hårt trafikerad bilväg och en fågeldamm. Äldre män i keps brukar hänga i området. Leker med modellflygplan och pratar om vädret. Andra glor däremot i kikare. Då och då rastar någon en hund. Aldrig en katt. Just i dag hittar jag en svarthakad buskskvätta på det gamla flygfältet. Biljetten tack.

Låg och dyster morgonhimmel med förbiskyndande regnskurar. Vid Torslanda golfbana sitter likväl två ringtrastar och en dubbeltrast och sjunger förtröstansfullt. Plötsligen en prick i fjärran som går in för landning. Det är en nilgås som tar mark och gör genast anspråk på lite musik.

https://www.youtube.com/watch?v=LeiFF0gvqcc

Grönländsk stenskvätta? Den 12 april 2012 vid Östra Renovadeponin, Torslandaviken.

Raritetskommittén (Rk) har till sin hjälp vid bedömningen låtit tre erkänt skickliga skådare med mycket god erfarenhet av grönländsk stenskvätta titta på bilderna. Samtliga säger att den aktuella fågeln ser ”perfekt” ut för en grönländsk stenskvätta. Dräktmässigt vill säga. Biometri saknas varför man inte kan vara hundra procent säker. Emellertid, i England, bestämmer man regelmässigt grönländsk stenskvätta utan stöd av biometri. Raritetskommittén har därför beslutat att göra en översyn av de svenska fynden av leucorhoa samt formulera kriterier för bestämning utan biometri. Min fågel kommer då, skriver raritetskommittén, vara ”högintressant som exempel på grönländsk typ”.

Uppmärksamma att raritetskommittén (Rk) har granskat nio originalbilder. De fyra bilder som här presenteras är beskurna, något ljusjusterade samt har en annan bildupplösning, det vill säga är förminskade från 180 till 72 pixlar/tum än de ursprungliga.

Steker pannkakor samtidigt som jag störs av en grön älskog. Det är vår hemtama gröngöling som funnit kärleken och de låter sig inte generas. Även om det är mitt på dagen och utanför vårt köksfönster. Efter vuxenmys pekar deras näbbar uppåt. Mot evigheten. Kanske de tror på ett liv efter detta. Men det är jag inte beredd och diskutera nu. Pannkakor med björnbärssylt väntar.

Någon skog finns inte på Hållö. Ändå lever skogsharen där. Konstigt att vandra på de runda och rödbruna klipporna och spana efter blåbär och kantarell. Eller annat som man kan hitta i en skog. Den lilla ön som frambringar så starka och påhittiga känslor ligger någon kvarts båtfärd från Smögen. Vi kommer att återvända dit. Till hösten. Då har vi smör, stekpanna och vaniljglass med oss.

http://www.lansstyrelsen.se/vastragotaland/SiteCollectionDocuments/Sv/djur-och-natur/skyddad-natur/naturreservat-i-lanet/sotenas/hallo.pdf

Tidig förmiddag. Packar bilen för resa till Hållö över helgen. Och just när jag stuvar runt bland sakerna hör jag sångsvanens rop mot den blå himlen. Närapå bums hittar jag flockarna. Till på köpet medföljer fem mindre sångsvanar. Några av dem lyckas jag fotografera (se bild, de två främre fåglarna). Senare under dagen, blott ett stenkast från vårt hus, upptäcks ett 80-tal mindre sångsvanar vid Torslandaviken.

Citronfjärilens popularitet är inte svår att förstå. Nog blir man lite stollig av glädje när man ser den första gången för året. Och i dag besökte två hannar vår trädgård. Förresten. Den gulgröna fjärilens äkta hälft sover ännu sin vintersömn. Hon brukar försova sig. Någon vecka eller två.

Kölden och det snustorra vädret består. Denna veckan är det påsklov och under tidiga morgnar när jag är på väg upp till ett utsiktsberg, som ligger strax bakom vårt hus, möts jag varje gång av en ropande gröngöling. Han sitter alltid i samma träd, en björk som har börjat krokna och blekna av ålder. Gröngölingen är en mycket vacker fågel. Lite av hackspettarnas påfågel.

Står man på ett berg kan man annars känna sig liten. Eller stor. Med eller utan sällskap av en skimrande hackspett får man det filosofiska sinnet på köpet, det hör liksom till när man står på ett berg. Sedan några veckor har jag väntat på våren och i år dröjer hon. Vill gärna tro att det är en hon. Varför vet jag inte. Annars började denna morgon dåligt. Slog vänster stortå i en dörrkarm, spillde marmelad på morgontidningen och sen ödslade jag löjligt mycket tid åt att välja strumpor. Men så kom hon slutligen över berget. Tranan. Inte som ett yrväder utan oändligt mjukt med ett oändligt tålamod.