Kölden och det snustorra vädret består. Denna veckan är det påsklov och under tidiga morgnar när jag är på väg upp till ett utsiktsberg, som ligger strax bakom vårt hus, möts jag varje gång av en ropande gröngöling. Han sitter alltid i samma träd, en björk som har börjat krokna och blekna av ålder. Gröngölingen är en mycket vacker fågel. Lite av hackspettarnas påfågel.

Står man på ett berg kan man annars känna sig liten. Eller stor. Med eller utan sällskap av en skimrande hackspett får man det filosofiska sinnet på köpet, det hör liksom till när man står på ett berg. Sedan några veckor har jag väntat på våren och i år dröjer hon. Vill gärna tro att det är en hon. Varför vet jag inte. Annars började denna morgon dåligt. Slog vänster stortå i en dörrkarm, spillde marmelad på morgontidningen och sen ödslade jag löjligt mycket tid åt att välja strumpor. Men så kom hon slutligen över berget. Tranan. Inte som ett yrväder utan oändligt mjukt med ett oändligt tålamod.