Nära vårt gråberg står en tall. På en gren sitter en mindre korsnäbb. Nio stycken. Några ungfåglar med annorlunda färger. Varit många korsnäbbar i våra trakter denna höst. Redan under högsommaren hörde jag de allra första på genomresa. Sinneslugn är korsnäbbens karaktär och endast undantagsvis blir de rädda och flyger iväg.

Framåt eftermiddagen krattar vi löv. Septembersolen fejar landskapet med ljuskvastar. En tistelfjäril landar på gråberget. Döden tyvärr oundviklig för den vackra insekten.

Tistelfjärilen är en världsmedborgare. Förekommer nästan överallt på jorden. Har läst att de tistelfjärilar som vi ser i Sverige under våren och fram till senhösten kommer först och främst från Nordafrika och Mellanöstern. Svårt att förstå hur en fjäril kan ta sig den långa sträckan.

Till vår trädgård.

Till vårt gråberg.

Så blossar fjärilen som ett höstlöv.

Borta för alltid.

Hjärtat fladdrar av sorg.

Det regnar våldsamt i Solberg.

Söker skydd under en rönn. Är inte ensam. Bändelkorsnäbbar håller mig sällskap.

Gåtfulla ögon.

Ute på fälten orörliga kråkor. En sädesärla hoppar upp och ned mellan plogfårorna. Några hårda smackande läten från en buske. Svarthätta.

Skygg och eftertänksam.

Busväder genomströmmar allt på Hisingen denna dag i mitten av september.

Man åker inte till Ragnhildsholmen för att titta på elefanter. Myllrande djurparksliv finns i Borås. Man bör dock vara försiktig vid en gammal borg. Spökar gör det ju.

Garanterat.

Annars är det inget fornminne att tala om.

En varm och trygg höstvind. Amiral och tistelfjäril solbadar. I en gallerförsedd bur färdas en röd glada mot friheten. Jagad och beskjuten i ena vingen. I Värnamo. Nu frisk och kry efter vård och omsorg av Fågelcentralen på Hisingen. Plågsamt att veta att en gång i tiden var den röda gladan på väg att försvinna från Sverige. Jakt och miljögifter var några orsaker.

http://www.fagelcentralen.se/

Mina två söner och jag dröjer kvar. Gladan försvinner i fjärran. Vi är försiktiga. Det spökar. Annars inget fornminne att tala om. Kan ju vem som helst gå i borgen för.

Disig septembermorgon.

Ögonen ser ändå långt.

Trollsländor glänser.

Fågelgestalter i motljus. Flugsnappare. Grå och svartvit. Vaksamma och tillbakadragna. Ändå lätta att upptäcka på klädstrecket.

Ögonen ser ändå långt.

Vårt päronträd tyngs av frukter. Marmelad och kräm fram till vintersolståndet.

Promenerar till Torslandaviken. Stannar vid småbåtshamnen. Intill vattnet växer björnbär. Mina fräkniga händer blir rivna och blodiga. Munnen fylld av svällda bär.

Vid båtarna en kaskad av gnistrande färger – en kungsfiskare! Tre och ett halvt år sedan någon såg den ”lille metaren” senast i Torslandaviken.

Seamus Heaney är död. Beskedet slog ned som en blixt i mig. Första gången jag läste en av hans dikter var i början av 1990-talet. Sedan dess en oumbärlig mentor till insikten om att dikt är en stor gåva i livet.

Några rader ur dikten Hagtornslyktan:

”Det vintriga hagtornsbäret brinner i otid, törnets vildäpple, ett litet ljus för små folk, som inte begär mer av dem än att de hindrar självaktningens veke från att slockna, för att inte tvingas förblinda dem med ljus.”

I dag förblindar september.

Starkt eftermiddagsljus.

Vid Torslandaviken en långväga besökare från kalfjällens sluttningar. En rödstrupig piplärka har slagit följe med förkylda gulärlor. Snyter näbb i skrovligt hushållspapper.