Vinterstormen Sven har dragit bort. Fruktträden utanför vårt köksfönster är nu stilla och fridfulla. Några chokladbruna och sotsvarta trastar äter dock litet brådskande av våra äpplen som ligger utspridda på marken. Ideligen flyr de vaksamma fåglarna in i syrenens tilltrasslade grenverk. Men efter en stund är de tillbaka och proceduren upprepas. Om och om igen. Hela morgonen och förmiddagen, ja faktiskt hela dagen tills solen går ned.

Men nu ropar två korpar, utmarksfågeln som blivit stadsbo på gamla dar. En gråsvart röksvans följer dem i hälarna, det är ett gäng kråkor och händelsen får mig att tänka på några rader av Bengt Emil Johnson från diktsamlingen Vinterminne (1980).

Kråka i torrtopp

Sitter sedan länge

där den skall.

Långt ifrån orörlig

när den vill.

Syns mest

när den saknas.