Kompakt gråhet har tagit över landskapet. Tystnaden inte lika massiv. Vid Mölndals sjukhus sjunger några bändelkorsnäbbar.

Och blåmesar.

Och talgoxar.

Och en koltrast från toppen av en skorsten.

Hemma kan vi i den becksvarta gryningen höra rödhaken sjunga några strofer. Då och då kommer den hoppande och plockar något ätbart. Försvinner sedan pilsnabbt in i buskarna. Alltid vaksam.

Kanske en hårdkokt fågelkännare undrar varför jag skriver ”den” och inte ”han” när den helt uppenbart sjunger. Men rödhakshonan revirsjunger också under senhösten och vintern. Utseendemässigt är det svårt att skilja könen.

Efter lunch klarnar det upp. Gråheten släpper taget en kort stund.

En kort stund.