Soldis gör talgoxen glad. Även mig glad. Förmodligen också de trettiotal råkor som flyger över vårt hus. Det låter i alla fall så.

När vi flyttade hit för några år sen upptäckte jag att vårt hus stod under en luftbro för råkor. Om hundra år har nog andra luftbroar byggts upp. Kanske står då vårt hus under en farled för sommargyllingar.

Häromdagen pratade jag om gråsparven. Nu tvättar de sig i en vattenpöl.

Glada.

Ser i alla fall ut så denna soldisiga torsdag i slutet av februari.

Solen har självförtroende idag. Det har även årets första större strandpipare. Och hundra tofsvipor som sträcker in från havet.

Står vid Torslanda golfbana och tittar på fåglarna. En kort stund innan piparen och viporna överraskade en röd glada. Sällsynt februarigäst på våra breddgrader.

Mjukt och gracilt luftsvängde den eleganta rovfågeln över golfbanan och det gamla flygfältet innan den förlorades ur sikte över Hisingens vinterbleka landskap.

På golfbanan sjunger också sånglärkorna. Har våren drabbats av övermod? Som bekant skall snön falla tre gånger över lärkan innan det blir vår.

Februaridimma. Kan knappt se något inom en armslängds avstånd. Tre hundra år tillbaka i tiden hade vädret varit sinnebilden för vidskepelse och skrock. Om tre hundra år tillhör vi alla ”en av dem som levat för längesen”, som Pär Lagerkvist skriver i diktsamlingen Aftonland (1953).

Vilken sinnebild kommer februaridimman tillhöra då?

Vilken tillhör den nu?

”En gång skall du vara en av dem som levat för längesen. Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna, det multnade lövet. Så som myllan minns och så som bergen minns vindarna. Din frid skall vara oändlig så som havet.”

Framåt eftermiddagen blir sikten annorlunda. Vid Torslandaviken jagar en honfärgad blå kärrhök.

En grupp råkor.

Första för året.

Sträcker in från havet.

Om trehundra år.

Liv finns den här regniga blåsvädersdagen.

Femtiotre sånglärkor på Torslanda golfbana. Hundra kråkfåglar.

Vad vore vintern utan kaja, kråka och skata?

I en slånbuske en grupp pilfinkar.

Kvittrade.

Kvitterbuske.

Pilfink finner man enkelt lite varstans i våra trakter. Däremot får man anstränga sig för att hitta gråsparven. Dräkten hos gråsparvshanen är en mycket vacker syn.

Ovädersgrå hjässa.

Kanelbrun rygg.

Elegant svart haklapp.

En mästare har fört en kärleksfull pensel över den lilla sparven.

Våren kommer ofta igång med hjälp av en frisk sydvästlig vind. Nu är det mitten av februari. Antecknar i dagboken att våren anlände i dag till våra trakter. Naturligtvis obetänksamt. Nästintill dumdristigt att tro på våren.

Nyss stod jag på farstubron när en havsörn svepte förbi mot den gråblå himlen. Alltid en speciell händelse att se en vitstjärtad gammelörn.

Lika speciellt är det att möta kungsfiskaren. Enligt dagboken är det sjunde gången denna vinter vi träffar på varandra i Torslandaviken. Den blåskimrande fågeln förefaller vara vid gott mod. Även de fem berglärkorna i området har klarat sig bra.

Mest fart är det på kärlekskranka ejderhannar. Ärligt talat. Inte ens deras pråliga kostymer och sammetslena skönsång kan dölja eller förlåta att de ibland sysslar med sexuella trakasserier. Rena övergrepp. Ingenting annat än ett mirakel att ejderhonor överlever den brutala uppvaktningen.

Någon mil norr om Sälen ligger Garpsätra by. Stupande bergsbranter och reslig barrskog. Min sambo och några av hennes släktingar äger en fjällstuga i byn. Vi brukar åka dit med barnen under sportlovet.

Tjäder, orre, järpe och sparvuggla ser vi ofta. Vindstilla nätter ropar pärluggla.

På skidor i det vackra landskapet drömmer vi ofta om att få se hökuggla. Sportlov efter sportlov har passerat. Så plötsligt sitter det en hökuggla i Garpsätra by.

Eufori!

Två havsörnar över vårt hus. Denna vinter har fem olika individer besökt vår by. För inte så länge sen var havsörn en ganska ovanlig rovfågel på Västkusten. För två år sen fastställde man en häckning i Halland. Sist det begav sig i landskapet var på 1890-talet. När havsörn senast häckade i Bohuslän och i Göteborg vet jag inte.

I Mölndalsån kvittrar ”strömprästen”. En munter psalm i det vårlika vädret. Strömstaren är alltid lika besynnerligt svår att upptäcka i forsen. En visuell gåta eftersom när man väl finner den så förstår man inte riktigt hur den kunnat undkomma ens blick.

I det svaga gryningsljuset sitter vår rödhake utanför köksfönstret. Jag går ut med frukost. Havreflingor och krossade jordnötter, russin och några matskedar solrosolja. Favoritmåltid. Vissa morgnar flyger den näpna varelsen så nära och ivrigt runt mina ben som vore den en sällskapssjuk gårdskatt.

Under förmiddagen kretsar en fjällvråk och två havsörnar en stund över vårt hus. Starar och sidensvansar besöker matningen i trädgården. Framåt kvällen ökar vinden och ett ovälkommet regn fräter stora hål i snön.

Februari rivstartar med blidväder.