Om människan försvann från Tellus skulle ingen sakna henne. Dyster och bedrövlig tanke. Men vart skulle alla bakterier som har människan som sitt hem ta vägen? Vår kropp är ju en hacienda, en spännande byggarbetsplats, ett ljuvligt spa och en förtrollande sutterängvilla för miljontals bakterier.

Vad skulle hända alla dessa förunderliga invånare om vi tog ner skylten? Vilka ekosystem skulle ta emot dem med öppna armar? Och vart skulle alla spindlar, igelkottar och spanska skogssniglar ta sig till? Vilka andra fuktiga och mysiga krypgrunder, hemtrevliga komposter och delikata trädgårdsodlingar skulle de emigrera till?

Sören Bondeson skriver i diktcykeln En kubikmeter jord (2011).

”I hembygdens blekjord växlar det mellan prydliga rader av fosfater, järnoxider, kiselsyra och varelsernas urval av impulser. På samma gång pågår produktionen av celler i en människa. 1,5 kg tillkommer varje dag. Det innebär 50 ton på en livstid. Ingenstans kan man ta vägen för att bli obunden från allt skapat.”

En storfläckig pärlemorfjäril, trolovad med styvmorsviolen, korsar mitt spår vid Vadskärsudden i Torslandaviken. Denna vindstilla och soliga dag ser jag årets första småspov, grönsångare och ärtsångare. Nyss kommen är också rödstjärten som sjunger intensivt från vår TV-antenn.

Våren blomstrar nu.

Kanske som vackrast.