Helstekt gräfling
För någon vecka sedan traditionsenlig start med fågelmatningen i trädgården. Genast besök av ett 50-tal bergfinkar. Sen bofink, gråsparv och pilfink. Mest glädjande ett 20-tal grönfinkar. Tjusig fågel. Ovanlig förra hösten och vintern. Nog en svampinfektion som heter gulknopp. Troligtvis har den tagit livet av många grönfinkar de senaste åren.
Vädret grått och blåsigt.
Häromdagen. På vilodagen knallade en råka omkring på matningen.
Hänt tidigare att vi fått besök av denna ståtliga kråkfågel.
Skata, kaja, kråka och även korp tar för sig av maten. Även grå- och havstrut. Fisk- och skrattmås. Glupska gynnare det där. Dock har maten försvunnit alltför snabbt de senaste dagarna. Nötter, äpplen, bröd- och ostkanter och diverse frön. Borta på ett ögonblick.
Något stämmer inte.
En plundrare.
Vem?
Under gårdagskvällen lufsar plundraren in på scenen. Lägger sig på alla fyra och knaprar obekymrat i sig godsakerna. Nöjd är ordet. Vi hade inte hjärta att skrämma iväg den.
En grävling blir ungefär 10 år gammal. Bilar eller dunkla skäl gör att den kan hamna på middagsbordet hos någon besynnerlig människoande. I Charles Emil Hagdahls bok KOK-KONSTEN som vetenskap och konst (1879) står det att läsa om helstekt gräfling:
En ung gräfling, kryddor, smör. Då gräflingen är flådd, urtagen och putsad, lägges den i vatten, som på 24 timmar ombytes en gång. Det feta tranaktiga borttages hvarefter köttet förvälles två gånger och skummas; kokningen bör fortgå några minuter varje gång, så att lukt och smak av tran försvinner. Därefter lägges den i nytt vatten med kryddor, såsom salt, peppar, nejlikor, lagerblad, lök, enbär och något ättika, samt får koka tills köttet känns mört; spadet frånsilas, och gräflingen insättes i ugn, stekes hel med smör, öfvergjutes ofta med något af det frånsilade spadet och påspädes med grädde efter smak. Upplägges, serveras och är lika god varm som kall.
Omvägen 