November var inte någon solskenshistoria. Månaden var präglad av regn och en gråtrist himmel med synnerligen uselt humör. Kanske dumt. Närmast blåögt att tro att himlen är fri att välja temperament. Om vi ändå antar att den kan göra självständiga val, så undrar jag varför den väljer att vara sur och tvär en hel månad?

Metrologiska stridigheter i saligheten? Konflikter som draperas och täcks över med ett blygrått tygstycke? Klart som vigvatten finns det en motståndsrörelse däruppe i saligheten. Rättfärdiga som inte står ut med tanken på att de orättfärdiga lider all helvetes kval under deras fötter.

Evig lycka borde inte vara möjlig om man känner till att andra lider och plågas.
På dolda och snåriga luftbroar.
Mat transporteras.
Vatten.
Barmhärtighet.
Nåd till dem därnere.
Jag vill tro så.
Måste.
Har inget val.

Är det möjligt att ha ett gott liv när man vet att andra lider? Tänker på Ann Heberlein när hon skriver i boken Etik (2014).

”Klimatfrågan går inte att lösa på individnivå. Den måste lösas i samspel mellan statliga institutioner och individens handlingar, och vi behöver hjälp att välja rätt. Det måste skapas incitament för människors ansvarstagande. Vi måste ändra vårt sätt att tänka kring miljöfrågor och ansvarstagande. Att avstå från exempelvis flygresor eller kött bör inte betraktas som något gott utan som något nödvändigt. Vi måste, som Peter Singer skriver, upphöra att betrakta engagemang för världens framtid som en moralisk överloppsgärning och inse att det är vår moraliska plikt att göra, inte vad vi orkar och har lust med, utan vad vi måste.”