Gråväder och stundtals regn.
+5°C

Under tonåren brevväxlade jag en period med Lars Jonsson. Menar du LARS JONSSON? Ja just det, fågelmålaren som är bosatt på södra Gotland och som äger och driver ett museum över sig själv.

I verkligheten har jag träffat honom två gånger under en sammanlagd tidsrymd på cirka 3 minuter. Första gången var i början på 2000-talet när jag besökte Hoburgen en vacker och rofylld högsommardag. Redan på 1000 meters avstånd såg jag att det var han…

Fin dag, sa han.
Jo, sa jag.
Sett nåt? sa han.
Nej, sa jag.
Jaha, sa han.

Sen gick han.
Andra gången var förra sommaren när jag och min familj fick syn på honom stående vid en bilbesiktning på södra Gotland. En stund senare när vi besökte museum Lars Jonsson som ligger i Vamlingbo prästgård, slank det bara ur mig till kvinnan som stod i biljettkassan att vi förmodligen såg Lars vid en bilbesiktning en stund tidigare.

Då såg ni nog rätt, sa hon. Jag heter Ragnhild och är Lars hustru.
Jo, sa jag och så slank det också ur mig det där om brevväxlingen för länge sen.
Vad trevligt! sa hon. Det ska jag berätta när han kommer!
Jo, sa jag.

En timme senare stötte vi (av en slump) på varandra i prästgårdens trädgård.

Hej, är det Christer? sa han.
Jo, sa jag.
Vad kul, sa han.
Jo, sa jag.
Tyvärr är jag på väg att äta lunch just nu men kan vi ses om en halvtimme eller så? sa han.
Jo, sa jag.

Sen gick han.
Cirka en timme senare står jag och min familj och tittar bort mot prästgården och vi ser att Lars står framför byggnaden och vinkar ett slags farväl mot oss och vi vinkar tillbaka och sen åker vi därifrån. Länge ser jag efter honom genom bilrutan som vore det en filmscen av Federico Fellini.

Vi träffades aldrig efter den där lunchen och det var mitt fel eftersom jag höll mig undan. Kanske är det så att man aldrig ska träffa sina idoler. I verkligheten alltså. Så är det nog.