Efter den gångna natten är trädgården full med blåmesar. De kommer fram redan i mörkret och kastar färggnistor över stenplattor och vissna rosenblad.
Jag står i köket och balanserar kaffekoppen mot ett inåtvänt mumlande att nu är det som mörkast på året men att det vänder snart. Vänder mot varma och ljusa sommarnätter. Vänder mot det himmelsblåa, gräsmattegröna och solrosgula. Vänder mot blåmesens årtidsprakt som vi nu i december får en liten skymt utav i dess fjäderdräkt. Jag får också en liten skymt av mig själv och min längtan efter skogen, efter det barrskogsgrågröna.
Vi är många som älskar skogen, Malin Sahlin är en sådan person.
Omvägen 