Idag bestämde jag mig för att återigen artbestämma sträckande större korsnäbb vid de tillfällen då jag hör lätet och ser ”flygjizzen” (kroppslig gestalt i luften) bra. Under många år har jag avstått från att säkert bestämma större korsnäbb på grund av att ”korsnäbbarna” har en omfångsrik repertoar av läten.

Större korsnäbb – here we go again!

Det har varit en fin fågeldag idag. På Hyppeln i Göteborgs norra skärgård hade Roger Eskilsson bland annat två jordugglor, en lappsparv, en rödstrupig piplärka, en pilgrimsfalk, en blå kärrhök samt tusen och åter tusen bo- och bergfinkar samt ängspiplärkor under varje rullande stock och sten!

Rullande stock och sten?
Eh?
Tja, det lät bra när jag skrev det 🙂

I Torslandaviken hittade däremot Ola Wennberg en livs levande gök! Som jag skrev i ett inlägg den 17 september så börjar det bli sent på året för gök i Göteborgsområdet.

Apropå gök så är den när allt kommer kring en mycket ensam fågel, den ser som bekant aldrig någonsin sin riktiga mamma eller pappa, ja eller några biologiska syskon alls. Som sagt ensammare i världen kan knappast en fågel vara.
Visste ni förresten att gökens så kallade häckningsparasitism är mycket riskabel, ja faktiskt så riskabelt att endast 1 procent av världens cirka 10 000 fågelarter klarar av strategin.

I Sverige gillar göken främst att parasitera på rörsångaren, därefter är det trädgårdssångare och ängspiplärka. I Finland är det, besynnerligt nog, bergfink, lövsångare och gulärla. I Storbritannien är det sädesärla, järnsparv och rödhake.

Varför är det så? Någon som vet?

Antalet gökar går så sakteligen ned i vårt land och ingen vet riktigt varför. Det beror ju inte brist på värdfåglar eftersom varken rörsångare, trädgårdssångare eller ängspiplärka går tillbaka.

Så, vad säger ni? Varför minskar göken i Sverige?