Om man tar tidningsrubriker bokstavligt såsom ”Vildsvinen tar över – jägare uppmanas skjuta fler” samt ”Lupiner och mördarsniglar översvämmar hela Sverige”, ja då kan man bli stående framför ett lupinlysande, mördasnigelstinkande och grisbökande bord, och samtidigt fundera på vart man ställt sin kaffekopp. Lyckas man hitta koppen, ja då undrar man självfallet vart mjölken är.

Landets jägare har väl inte tagit mjölken också?

En av det moderna samhällets baksidor är alltså vildsvin, lupiner och mördarsniglar. Nästan som smog, surt regn och kvicksilver. Skulle gärna vilja veta vad Hans Palmstierna (1925-1975), inflytelserik miljödebattör i Sverige en gång i tiden, skulle haft för uppfattning om vår tids ödesfrågor. Skulle han uppmana landets jägare att skjuta fler vildsvin? Allvarsamt uppmuntra medborgare i Svea rike att gå man ur huse för att dra lupiner ur jorden?

Och mördarsniglarna. Ja, vad skulle Palmstierna haft för tankar om den lilla spanska skogssnigeln.

Hur som helst, just den här hösten är det 50 år sedan Hans Palmstierna gav ut debattboken ”Plundring, svält, förgiftning” (1967).

https://www.svd.se/boken-som-fick-oss-att-sluta-strunta-i-miljon

Trots ihållande regn, en högljudd vattenström, en grov stickad mössa och en tjock uppfälld jackhuva, letar sig strömstarens läte fram till mina öron.

Strömstaren ger sannerligen glans åt en trött novembermåndag.

Petnoga och anonym tänker nog de flesta om trädkryparen. När man hör trädkryparen sjunga om våren förändras emellertid den färglösa bilden och man blir alldeles omtumlad av de vackra stroferna som kommer ur den långa pincettnäbben.

Få fåglar är så grafiska i fjäderdräkten och det upptäcker man först när man kommer trädkryparen inpå livet. Då upptäcker man den sidenvita undersidan och det guldockra och sepiafärgade mönstret på ovansidan.
Enligt artdatabanken har trädkryparen minskat de senaste 30 åren med ungefär 18-47%. Glädjande är att populationen i Sverige anses vara stabil de senaste 10 åren.

Återigen hittar jag en mindre hackspett som letade efter larver och andra småkryp inne i vassen. Den här gången höll den lilla spetten till i Södskärsdammen. Men det var i några träd, strax intill, som serverade de feta larverna.

Denna gråbleka fredag visade sig rördrommen vid Södskärsdammen. En ensam snösparv flög förbi vid Krutlagret och en morkulla stöttes intill backsvalekolonin.

Blygrått. Sidengrått. Pärlgrått. Duvgrått. Silvergrått.
Och askgrått.
Och sångsvanar som musicerar.
Hur länge stannar ni, sa jag.

I natt under vargtimmen väntas mer snö. Själv har jag dragit på mig en kraftig förkylning. Då tröstar en kort promenad och en mindre hackspett som letar feta larver inne i vasstrån vid Skeppstadsholmen.
Och så kungsfiskaren på holmen förstås.

Vattenpiplärkan som Ola Wennberg upptäckte igår på Rörö är kvar och sågs idag av Lennart Bogren.

Fem minuter i stan. Låter som en boktitel. Men det är så han säger. Min granne som alltid är klädd i jeans och skjorta i svårfångad färg.

Har du varit i stan, sa jag.
Fem minuter i stan, sa han. Hisingen vill man inte lämna för länge.
Nä, sa jag.

En dag på Rörö. Låter ju också som en boktitel. Eller ett svårfångat företag som tillverkar skjortor i obestämd färg. Obestämd är modernt. Man får vara som man vill. Det är modernt. Och obestämt.

Ola Wennberg är en omodern men på samma gång bestämd pensionär. Han sitter flera timmar i buss för att vara en dag på Rörö. Det är omodernt. Landslaget i curling reser ju i skytteltrafik över hela världen med flyg.
Hur omodern får man vara? Så länge det finns tro, hopp och kärlek och en annan vattenpiplärka och svart rödstjärt går det säkert bra.

Ola hittade en vattenpiplärka och en svart rödstjärt igår på Rörö. Det är sju år sen det sågs en vattenpiplärka på ön, närmare bestämt den 4 januari 2010.

Fem minuter i stan och en dag på Rörö. Hur omodernt och bestämt är inte det. Hur bestämd får man egentligen vara?

Medan jag diskade föll höstens första snö. Och igår såg jag de första sidensvansarna. Fyrtio till antalet. Lika många dagar som Jesus fastade i öknen innan djävulen förledde honom.

November brukar ju som bekant räknas som den värsta månaden på året. Djävulsk månad, ja då tar man i ända från Sahara.

Alldeles nyss gick jag ut i mörkret för att hämta in ved och förlorade fotfästet på tunn is och drattade med ändalykten mot marken. När jag reste mig upp tyckte jag mig höra en vattenrall med luftvägsbesvär, bortåt badplatsen här i byn.

Också alldeles nyss läste jag några rader av Sören Bondesson ur diktcykeln EN M3 JORD (2011).
”Homo Sapiens uppstod för 200 000 år sen. Gråsuggorna har sett likadana ut i 350 miljoner år. Oändligheterna avlöser varandra.”

Trevlig vecka alla Ekoskådare!

Sen några år tillbaka är vi välsignade med berglärkor som övervintrar, framförallt i Torslandaviken, under den mörka och kalla tiden på året.

Men har ni koll på den historiska fyndbilden i Göteborgsområdet? Har ni koll på hur många berglärkor det har setts sammanlagt genom åren? Om ni inte har koll, så kommer här en liten överblick. Upptäcker ni några felaktigheter så korrigera gärna dessa.

De allra första berglärkorna, 5-6 stycken till antalet, som är rapporterade i Artportalen sågs den 29 oktober 1961 av Uno Unger på Rörö, som ligger i Göteborgs norra skärgård. Efter detta, under 1960-talet, bokfördes sammanlagt (medräknat de på Rörö) 25 ex inom Göteborgsområdet.

1960-talet, sammanlagt, 25 ex.
1970-talet, sammanlagt 8 ex.
1980-talet, sammanlagt 6 ex.
1990-talet, sammanlagt 30 ex.
2000-2009, sammanlagt cirka 140 ex (svårt att bedöma korrekt antal, utesluta dubbelnoteringar et cetera).
2010-2017, sammanlagt cirka 60 ex (svårt att bedöma korrekt antal, utesluta dubbelnoteringar et cetera).

Trevlig helg alla Ekoskådare!

En koltrast småstädar i trädgården. Såhär års råder en viss oordning i rabatterna och lite varstans kvarglömda redskap såsom en räfsa som ligger och latar sig på marken vid gråberget, en krokig spade som slår dank mot päronträdet och ett par grova arbetshandskar som degar på lövhögen.

Just det ja, lövhögen inunder syrenen, den väntar förgäves på igelkotten som aldrig kommer. Igelkotten är, härute vid havet på Hisingen, ett djur som blott existerar inne i sagobokens molnfria längtan.
Nån måste ju städa och idag föll det på koltrastens lott.

Själv pysslar jag i köket.
Amen.
Höll jag på att skriva.
Låt oss skylla på det vackra vädret.
Man kan ju bli religiös för mindre än så.

I morgon blir det kaos i vår fagra stad. EU-toppmöte stundar, vägar och trafik stängs av för de betydelsefulla och prominenta.
Är det verkligen kaos?
I helvete heller.
Höll jag på att skriva.
Låt oss skylla på vädret och istället invänta sidensvansen som dröjer denna november.

Sidensvansen är ett tillbakadraget väsen under sommarhalvåret däruppe i de nordligt belägna barrskogarna. Faktiskt är det så att mycket är ännu okänt om sidensvansens levnadsvillkor och ekologi.

Forskning pågår.
Man kan ju bli klok för mindre än så.
Låt oss skylla på vädret.
I helvete heller.
Amen.
Höll jag på att skriva.

Kallt solljus och vinden så orkeslös att till och med nattens iskristaller på grenar och strå inte försvinner direkt. Oxar och mesar luftar novemberkölden ur jacka och byxa.

Ute på Hisingen doftar faktiskt havet, årets alla dagar, sälta och porslinsblått. Besöker man östkusten, exempelvis Öland, så har havet där en alldeles säregen lukt som är fränt stickande och för doftens tanke till bondens mörka gödselstackar.

Porslinsblått och gödselstackar. Inget av dem faller bändelkorsnäbben i smaken. Nej, det ska vara lärkträdets förtorkade plockepinn. Sen åtminstone mitten av september håller det till några bändelkorsnäbbar vid Ljungheden vid Änggårdsbergen.

Bändelskådare

Bändelkorsnäbb

När sydeuropéerna diskuterar livets mening på utekaféer så sysselsätter vi oss häruppe i norr med att tillsammans med svartmesen granska vinterträdens knastertorra meny.

Det händer också att vi dricker kaffe och äter upptinade bullar och småpratar lite för oss själva. Småprat förlänger livet som någon sa. En som inte småpratar såhär års utan är mitt uppe i flyttbestyren är rördrommen. Flyttlasset går bland annat till Danmark och Spanien.

Rördrommen tycker väldigt mycket om novembernatten, inte utan att man undrar vad den tänker däruppe i mörkret hos Skorpionen och Skytten.

Nog småpratat. Den 1 november hittade Conny Palm i alla fall en rördrom vid Södskärsdammen i Torslandaviken och den är kvar även i dag. Med litet tur kan man få se den flyga mellan vassruggarna.