Framemot kvällen cyklade jag till skogsområdet som ligger strax norr om Bua-skogens slut. Himlen var molnfri och ljus och en ljum vind drog genom landskapet.

Eftersom jag bor alldeles vid havet med klippor och vidöppen horisont, upplever jag emellanåt en stark längtan till skogen, till det slutna och dunkla som endast en skog kan ge.

Skogen vid Bua-skogens slut är på intet vis så dunkel och tillsluten som jag eftertraktar men ändå tillräckligt hemlighetsfull för att man genast ser att det är en skog och ett landskap för trädlärkor och nattskärror.
Och mycket riktigt, vid 23-tiden, började två nattskärror, inledningsvis på litet avstånd, spela och deras säregna läte surrade över lingonris och knastertorr mossa. Efter en stund tystnade det trolska surrandet och alldeles nära på en trädgren landade en nattskärra.

Luften vibrerade när jag cyklade hemåt i sommarnatten.

Nattskärra vid Bua-skogens slut.