Denna sista augustidag var himlen grå med milda ockragula inslag. Luften kändes tunn och kylig när jag gick i Torslandaviken. Vassen prasslade i den friska eftermiddagsvinden. Mot havet i sydväst öppnade sig mudderdammen som en övergiven och gudsförgäten plats, i nordväst reste sig Karholmens urberg och glesa hällmarksskog, i nordost ligger deponin, ett vidsträckt och litet buktigt område som större delen av året är täckt av blekt kortvuxet gräs. Österut stod backsvalekolonin stum och tyst mot horisonten som myllrar av högresta skorstenar och kantiga industrifasader.

En stenskvätta gjorde mig sällskap. Det är en tuff fågel och man riktigt känner dess styrka och spänst. På Grönland kallas stenskvättan för Tikmiakpauruk som betyder ”liten örn” eftersom eskimåerna är så oerhört imponerade av den.

En huggorm ringlade i stenskravlet medan två lärkfalkar jagade trollsländor mot de gråa molntrasorna. I morgon är det höstens första dag.

Varannandagsväder. Regn och blygrå himmel, sol och flaggblå himmel och pampiga cumulusmoln som seglar i alla väderlekar.

Vad har då hänt på Hisingen? Jo, framförallt har stora mängder starar rört sig i landskapet och det är oerhört glädjande med tanke på att staren alltjämt är rödlistad som VU, sårbar. Den största flocken på cirka 3500 individer såg jag den 18 augusti i Torslandaviken. På ett vackert och simultant vis böljade den fram och åter i himmelshavet påminnande om ett enormt fiskstim.

Den 22 augusti besökte återigen en större dagsvärmare min trädgård. Det var inte samma som den 12 augusti eftersom den individen var sliten och hade förlorat rejält med fjäll, den här individen var tvärtom i skinande god färgform. Till råga på allt höll den sällsynta och förtjusande svärmaren även till i trädgården under nyss lidna helg och åt med välbehag nektar från buddlejorna.

Snart ljuva september.

Omväxlande väder på Hisingen den senaste tiden. Åska, regn, storm och så vilsamt solsken däremellan.

Idag blåste det emellanåt frisk nordvästlig vind, i övrigt mestadels soligt med ett och annat fluffigt cumulusmoln som höjde sig praktfullt över landskapet. Mitt i denna augustiidyll röjde jag upp i uthuset. Tidvis kastade jag en blick på någon av mina buddlejor och ena stunden var det två makaonfjärilar på besök och andra stunden ett gäng amiraler och sandgräsfjärilar.

Framemot eftermiddagen, när vinden just hade mojnat, stod jag med ett par rullskridskor i handen och funderade på om de skulle ges bort. Då hände det, plötsligt såg jag en större dagsvärmare sväva över en av de vita buddlejorna!

Kors i taket!

Historiskt är fyndet sammanlagt det 5e i Göteborgs kommun och det allra första på Hisingen! Större dagsvärmare, skriver Artdatabanken, ”förekommer från södra Europa och norra Afrika genom Arabiska halvön, Iran och södra Ryssland till Kina och Japan”.

Björnbärstider på Hisingen. Skålar, hinkar, baljor och kärl samt en och annan kaffekopp fylls till bredden. Inte bara människobarnen älskar de källarsvarta bären, också svarthättan och trädgårdssångaren äter med välbehag och sinnlig njutning om formuleringen godkänns.

På grund av den exceptionella värmen som pågått månvarv efter månvarv sneglade ”hösten” tidigt på asp och björk, ja några började gulna så tidigt som i början av juli.

För egen del är jag Torslandaviken trogen, hon är för att travestera Sören Kierkegaard, min trognaste älskarinna och jag kan inte annat än älska henne tillbaka. Och det jag fått tillbaka av henne den senaste tiden är hissnande fina upplevelser av bland annat rördrom, kungsfiskare, kejsargås, årta, gråhakedopping, sävsångare och sist men inte minst smalnäbbad simsnäppa!

Augusti i Torslandaviken.

Smalnäbbad simsnäppa!

Kungsfiskare.

Kopparödla.