Denna sista augustidag var himlen grå med milda ockragula inslag. Luften kändes tunn och kylig när jag gick i Torslandaviken. Vassen prasslade i den friska eftermiddagsvinden. Mot havet i sydväst öppnade sig mudderdammen som en övergiven och gudsförgäten plats, i nordväst reste sig Karholmens urberg och glesa hällmarksskog, i nordost ligger deponin, ett vidsträckt och litet buktigt område som större delen av året är täckt av blekt kortvuxet gräs. Österut stod backsvalekolonin stum och tyst mot horisonten som myllrar av högresta skorstenar och kantiga industrifasader.

En stenskvätta gjorde mig sällskap. Det är en tuff fågel och man riktigt känner dess styrka och spänst. På Grönland kallas stenskvättan för Tikmiakpauruk som betyder ”liten örn” eftersom eskimåerna är så oerhört imponerade av den.

En huggorm ringlade i stenskravlet medan två lärkfalkar jagade trollsländor mot de gråa molntrasorna. I morgon är det höstens första dag.